Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft öfver hundra år på sig att växa och förkofras.
Hon hade först legat som död i nästan tjugo år. Men
så hade lifsgnistan inom henne åter flammat upp.
Kvarter efter kvarter hade afröjts och bebyggts. De
skräckslagna människorna hade kommit tillbaka och
åter börjat spinna köpenskapens trådar ut öfver världen.
Och vid början af tjugonde århundradet var Messina,
trots koleraepidemin af år 1854, som tog omkring
16,000 personer, än en gång den stoltaste staden vid
sundet, pulserade folklifvet inom henne åter kraftigt
och lifligt, och tycktes en leende ljus och löftesrikt lycklig
framtid ligga framför henne.
Den främling, som endast kort före jordbäfningen
landsteg i Messina, kunde icke undgå att få ett godt
intryck af staden. På ena sidan af Corso Vittorio
Ema-nuele, som följde hamnens kurva, stod en lång rad
hvit-rappade, ståtliga byggnader, den s. k. Palazzatan, hvars
pelarfållade fasad här och där bröts af några höga,
hvälfda portar, hvilka ledde in till de smala tvärgator,
genom hvilka den lifliga fottrafiken sökte sig in och ut,
till och från den inre staden.
Utom Palazzatan var det egentligen endast rådhuset,
handelsbanken och teatern, som utmärkte sig framför
Messinas öfriga byggnader för stil och smak. Men utanför
staden lågo många både vackra och dyrbara privatvillor,
som inte skulle ha behöft känt sig bortkomna i hvilken
storstad som hälst, och tillslut får i detta sammanhang
icke pantlåneinrättningen — »Monte Pietå» glömmas.
Denna var ursprungligen ett exclusivt adligt palats, byggt
i allra bästa barockstil, och berömdt öfver hela Sicilien
för de stolta namn, vid hvilka dess historia var knuten.
Men i senare tider var det ej längre andryga ädlingar,
som gingo ut och in genom dess vapenbeslagna port,
utan endast stackars fattiga, som soi’gsna och bedröfvade
smögo sig dit med sina ringa ägodelar, men, som, då
de gingo därifrån med några centesimi eller lire i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
