- Project Runeberg -  När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid /
127

(1909) [MARC] Author: Willy A:son Grebst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till kajen och klargjorde 1’ör dem, att räddningen låg åt
det hållet, släpade de sig ofta i rätt motsatt riktning in
bland ruinerna, där de hvart ögonblick riskerade att
ånyo begrafvas under de rubbade murarnes sista
sviktande rester...»

En mor, som räddats tillsammans med sina fem barn,
har lämnat en tysk tidningsman en gripande berättelse
om sida lidanden.

— »Yi bodde» — började bon — »nära stranden, i
den af olyckan värst hemsökta stadsdelen vid gasverket.
Då jordbäfningen började, vaknade jag af att huset
gungade hit och dit, som om det hade varit ett fartyg
i sjögång ute på hafvet. Det knastrade och knakade
ohyggligt i tak, golf och väggar. Och delta i förening
med ett doft buller och dån, som tycktes stiga upp ur
jordens innandömen, skrämde mig så, att min strupe
snördes ihop, att det flammade och blixtrade för mina
ögon, och att jag slutligen förlorade medvetandet.

Då jag vaknade till sans igen, hade jag ett blödande
sår i hufvudet och låg utsträckt på golfvet bredvid
sängen med en stor tyngd hvilande på nedre delen af
kroppen och henen. Jag hörde mina barn gråta och
jämra sig någonstans i närheten, under det att utifrån
ett enda utdraget, gällt tjut af ångest och låsa trängde
in genom de krossade fönsterrutorna.

Jag försökte resa mig upp och ropa till barnen för
att fråga om de alla voro vid lif. Men jag orkade
hvarken det ena eller andra. Och först då min äldste
gosse, hvars snyftningar jag hela tiden hörde alldeles
bredvid mig, ändtligen hade funnit en bundt tändstickor
och lyckats få ljus, såg jag, att de alla voro där, men
- o fasa! — alt min älskade man, allas vår försörjare,
hvars bädd hade stått alldeles intill den nedstörtade
ytterväggen, var spårlöst försvunnen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:40:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gwamessina/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free