Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M ES SIN A S UNDERGÅN G
129
en af de få, som höll hufvudet klart, och som med energi
hjälpte till att sätta i gång det första räddningsarbetet.
Han berättar som följer:
»Jag skulle resa till Taormina med det tidiga
morgontåget, och var därför fullt klädd då jordbäfningen
ägde rum. Min mor och syster, som skulle stanna kvar
i Messina, sofvo i rummet bredvid mitt. Jag hade just
skrifvit ned några ord till dem om min återkomst och
var som bäst sysselsatt med att sätta på mig hatt och
kappa, då plötsligt en förfärlig knall, som om många
hundra, ja tusen bomber på en gång hade exploderat,
skar genom nattens tystnad. Strax därefter hörde jag
ett skyfall urladda sig med ett hväsande, som om
oräkneliga hvitglödande järnstänger på en gång hade doppats
i vatten. Och ett ögonblick efteråt kände jag till min
fasa, att golfvet höjde sig under mina fötter, och såg jag,
att möblerna som dragna af osynliga händer böljade
lyfta sig upp mot taket.
Jag begrep genast att det var jordbäfning. Utan
tidsförlust sprang jag bort till balkongdörren, slet upp
den på vid gafvel och ämnade rusa ut, men stannade
som förstenad under fönsterbågen, — och det var min
räddning! — då jag varseblef, huru bitar af taket och
skorstenarne haglade ned framför mig, och då jag på
andra sidan gatan såg det ena huset efter det andra
vagga hit och dit och slutligen sjunka ihop som
ballonger, ur hvilka luften rusar ut genom en läcka i höljet.
Ögonblicket efteråt steg ett förfärligt dammoln upp
från gatan och tvingade mig in i rummet, där golfvet,
som oupphörligen häfde och sänkte sig, höll på att göra
mig sjösjuk. På samma gång hörde jag takbjälkärne
knaka öfver mitt hufvud, och såg huru de böjde sig
som om en oerhörd tyngd prässat ned dem. Jag förstod,
att de inte skulle hålla länge, och undrade, ifall jag
kunde undgå att krossas under dem vid deras fall, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
