- Project Runeberg -  När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid /
150

(1909) [MARC] Author: Willy A:son Grebst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Då jag reste mig upp, kandes det som om alla muskler
i hela kroppen varit sönderslitna. Jag grep ett hastigt
stödjetag under mig och fick fatt i något mjukt och
klibbigt. Det var en kvinna, — liket af en kvinna,
-och där hufvudet skulle ha suttit lågen tungsten. Hon
hade fallit före mig, och jag hade landat på hennes
döda kropp. Stackars människa! — Hon kanske hade
varit min värdinna. — Just hon hade haft rummet
under mitt... Men här gällde det att inte vara hlödig,
att inte tänka på andra, utan på sig själf...

Alldeles i det ögonblicket slutade det fruktansvärda
dundret och braket, som hållit på hela tiden utan
af-hrott. Allt, som kunde falla, hade fallit. Messina var
inte mer. Och nu gällde det att rädda sig...

Jag hade inte förr kommit på benen och hunnit taga ett
halft dussin steg framåt, förrän jag stapplade öfver ett
lik och föll. Detta hände mig gång på gång. Och lika
ofta trampade jag på sårade, som med halfslocknad,
kvidande röst bönföllo mig om att rädda dem — att
rädda dem. Men den saken var omöjlig. Jag kunde
ju knappast reda mig själf. Jag störtade ju ideligen
ned i hål och öppningar. Jag slog ju panna, armar och
hen blodiga mot kvarstående murar, mot bjälkar och
stenar. Jag hlödde ju ur näsa och mun. Jag var ju
ömsom het och ömsom kall af fasa och ansträngning.
Var ju oredig i hufvudet — nästan vansinnig...

Plötsligt kände jag hafvets salta doft slå emot mig.
Jag befann mig nere på kajen; huru jag hittat dit
förstår jag inte, kommer jag aldrig att förstå. Men jag
var där och ute ur staden. Då var jag räddad — tills
vidare åtminstone! Ingen visste ju, hvad som skulle
hända i sorgespelets nästa akt.

Efter ett ögonblick, då jag hade lugnat mig, märkte
jag, att jag stod i vatten, att det var isande kallt och
räckte mig till midjan. Jag såg, — ty mina ögon hade
nu vant sig vid morki’et, — att hela kajen var öfver-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:40:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gwamessina/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free