- Project Runeberg -  När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid /
171

(1909) [MARC] Author: Willy A:son Grebst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och försök också föreställa er huru de sågo ut alla
dessa »räddade». Drypande våta voro de,
öfversme-tade med smuts och hlod, klädda i hlotta linnet,
invirade i filtar och täcken eller i enstaka fall försedda
med öfverrock utan byxor och skor, eller det senare
utan det förra. Det var den ynkligaste bild en
män-niska gerna kan tänka sig, — den sorgligaste syn jag
har sett i hela mitt lif.

En del utaf dessa människor voro fullkomligt som
bedöfvade. De sutto med böjda ryggar och slappt
hängande armar, och stirrade rakt framför sig utan att
röra sig, utan att tala. Deras blickar voro tomma, —
de förlorade sig någonstans långt ute i den rägngråa
luften. De tycktes sofva, fastän deras ögon voro
vidöppna. Då och då endast rörde de på de färglösa
läp-parne, som om de velat tala, men inte kunnat. Då
och då mumlade de några obegripliga ord, kvedo de
sakta till, eller snyftade de fram en tårlös gråt. Men
för öfrigt voro de orörliga och tysta som vaxfigurer.
De tycktes icke ens lida af sina sår, af rägnets strida
fall eller af den hvinande stormens kyla. Deras själ,
som var så djupt, så obeskritligt skakad, hade intet
mera gemensamt med kroppen, kände icke dess plågor,
visste ej längre af dess lidanden.

Men det var endast ett mindretal af människorna
nere på kajen, som hängåfvo sig så stumt och tårlöst
åt sin förtviflan. De flesta demonstrerade med äkta
sydländsk liflighet och öfverdrift sin sorg, smärta och
ångest. I stora klungor sprungo de upp och ned på
kajen för att söka räddning, — för att finna ett fartyg,
en båt, elt nötskal att undkomma i. De trängdes i
väldiga hopar vid ångfartygens tilläggsplatser. De
knuffades och, slogos för att komma så nära kajkanten och
fartygen som möjligt, och väl där kastade de sig ned
på knä och knäppte bönfallande händerna mot de
ombordvarande. De tiggde och bad, de skreko och be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:40:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gwamessina/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free