- Project Runeberg -  När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid /
238

(1909) [MARC] Author: Willy A:son Grebst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tillsammans med ett hundratal andra gäster, fattade jag
ett raskt beslut och vek af inåt stadens inre delar...

Midt i Palazzatans fasad gapade en väldig port. Den
hade inga dörrar, och den yttersta delen af dess vida
hvalf var obruten. Men längre in lågo högar af tegelsten,
bjälkar, möbler och plåtbitar på det stensatta golfvet.
Väggarne hade delvis rasat och lutade sig inåt, färdiga
att falla hvilket ögonblick som hälst. Ett skumt, mystiskt
halfmörker rådde, och det kändes kusligt att vandra dit
in Men väl inne var det de dödas stad, som låg
framför och rundt omkring mig, de dödas, fasornas, och
de outsägliga kvalens stad...

Öfver den oigenkänliga Via Garihaldi kom jag upp till
Corso Cavour, som en gång hade varit en af Messinas
stoltaste gator. Och sedan förlorade jag mig i en
out-redbar labyrint af smågator, ur hvilka det nästan var
omöjligt att åter hitta ut. Jag vandrade fram öfver
ofantliga högar af sten och grus. Murresterna voro små
och oansenliga. Här och där såg det ut som om en
hvirfvelstorm hade gått fram. Allt var ett enda chaos.
Ett outredbart virrvarr. Den fullständigaste förstörelse.
Hela det inre Messina var en gigantisk skräphög, den
största skräphög världen någonsin har sett.

Ju längre inåt staden jag vandrade, desto tystare blef
det. De mångahanda ljuden nerifrån hamnen, som förut
dock hade påmint om att det ännu fanns lif kvar i
världen, hördes ej längre. Endast då och då, med långa
mellanrum, skar någon af örlogsmännens gälla sirener
luften med sitt utdragna, hemska tjut. Men annars
rådde dödstystnad rundt omkring. Och med denna
beklämmande tystnad blef också intrycket af det
fasansfulla, som hade ägt rum på denna plats, och hvars
verkningar jag nu såg, allt starkare och starkare inom mig.
Jag vandrade ju fram öfver en ofantlig kyrkogård. Under
mina fötter, kanske endast en fot eller half, lågo de
otaliga ruttnande kadavren af människor och djur, lef-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:40:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gwamessina/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free