- Project Runeberg -  När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid /
240

(1909) [MARC] Author: Willy A:son Grebst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nadsglada, sympatiska människor, hvilkas starka,
ilam-mande lifseld nyss så oförmodat hade släckts.

Här, på olycksplatsen, leide jag i inbillningen igenom
samma otroliga kval, som alla de lefvande begrafna, alla
de som icke dödades med ens, utan som långsamt svnlto
och törstade ihjäl, hade fått gå igenom, innan de
ändt-ligen befriades från sin pina. Det susade för mina öron,
det glimtade för mina ögon af alla de berättelser, som jag
hade hört under de sista dagarne. Om den nygifte unge
mannen, som gräfdes upp sedan han tillbringat sex långa,
outhärdligt långa dygn i samma bädd som och sida vid
sida med sin unga hustrus kalla, stelnade lik. Om den
lilla flickan, som i åtta dygn hade varit instängd i sin
mörka graf tillsammans med en katta, hvilken hade
klöst stora stycken ur hennes stackars lilla skälfvande
kropp. Om den gamle mannen, hvars fångenskap hade
räckt i nio dygn, men som trodde, att den endast varat
en natt, och som blef vansinnig, då han ändtligen
förstod hela olyckans vidd, och då han fick veta, huru
länge han legat begrafven...

Och då jag drog mig till minnes alla dessa berättelser
och otaliga andra, som jag hade hört och läst om, tyckte
jag mig höra underliga rop, som stego upp ur jorden rätt
under mina fötter. Det lät som kvidan och jämmer.
Någon var instängd där nere. Någon led där helvetets
fruktansvärdaste kval. Någon hungrade och törstade
till döds. Någon förgicks inom räckhåll för en hjälp,
som jag icke kunde ge. Ajuto! — Ajuto! — Hjälp, —
hjälp!

Efter ett ögonblicks eftertanke skakade jag hort min
nervositet och vandrade vidare. Här och där stodo några
större murrester. Ett par hus, som endast hade rasat till
hälften, linierade en smal genomfart. Uppe i andra
våningen syntes några rum, som voro så godt som
oskadade. Ett af dem tycktes ha varit en salong. Möblerna
voro röda. Tafior i gyllene ramar hängde på de två kvar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:40:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gwamessina/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free