- Project Runeberg -  När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid /
244

(1909) [MARC] Author: Willy A:son Grebst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var en patrull. Den kom med skarpladdade gevär
på axeln och begärde att få se mitt pass. Jag visade
det och fick passera. Och sedan dog patrullens steg
hort någonstans hland ruinerna, någonstans långt borta,
någonstans jag vet icke hvar...

Vid detta laget hade jag förirrat mig så långt in i
staden, att jag icke visste, hvar jag var. Jag befann
mig inne i ett trångt kvarter med höga hns, hvars
murar stodo kvar till andra våningens höjd. Och jag kände
mig kuslig till mods, — jag skäms inte för att erkänna
det. Det behöfdes bara en enda stöt, en enda liten
skälfning i jordskorpan, för att de där murarne, mellan
hvilka jag måste gå fram, skulle störta ned och krossa
mig. Och då, — ja, då hade det varit slut...

Men då jag lyckligt och väl hade kommit igenom de
trånga passagerna, befann jag mig ute på en liten öppen
plats. På dess ena sida stod en soldat på post. Och
i midten höllo några andra på med att steka kött öfver
en fladdrande eld. De voro alla vid godt humör,
skämtade och skrattade. — Huru kunde de det? — Det var
väl vanan. — De hade ju redan sett sorgesynen i nästan
tvenne veckor. — Och hvad vänjer sig icke människan
vid på ännu kortare tid än så!

På platsens andra ända hade tre stora grafvar kastats
upp. De voro omkring ljugo meter långa och två meter
breda. Två af dem voro redan fulla, och deras början
och slut markerades af två små kors, sammanbundna af
käppar. I den tredje låg endast ett femtiotal döda. Här
stack en hand upp ur gruset. Där ett hufvud eller ett knä.
Hvarf på hvarf lågo liken öfver hvarandra, skilda åt endast
af några centimeter sand och grus. Ingen vänlig hand
hade smyckat dem till den sista hvilan. Inför döden
voro de alla lika, — rika och fattiga, syndare och goda.
Men denna kväll skulle det slås kalk öfver dem. Och
om ett år! Huru mycket fanns då kvar af dem? Intet,
— intet annat än minnet...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:40:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gwamessina/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free