Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ned till fängelsets djup, blef ekot det enda, som hördes
till svar. Döden hade kräft sitt offer under nattens
timmar. Den svaga gnistan hade inte mäktat flämta och
hålla ut längre. Messinakatastrofen hade kräft ett nytt
offer, — skulle dess hunger aldrig stillas, — skulle det
aldrig ta slut, aldrig ta slut?
Man tycker kanske, att det var egendomligt, att
räddningsarbetena i Messina inte äfven bedrefvos om natten
och vid fackelsken. Men hvilka facklor skulle ha
kunnat brinna under detta förskräckliga hällrägn, som föll
dag och natt därnere, och som aldrig tycktes vilja sluta.
Och någon annan belysning kunde inte åstadkommas.
Här hade det funnits ett fält för den så mycket
om-skrifna, men så sällan verkligen påpassliga svenska
företagsamheten. Ett tusental Globe- eller Luxlampor per
express till Messina och Reggio skulle bokstafligen talat
ha gått åt som smör och bröd. Då skulle Sveriges
industri fått en dunderreklam som aldrig förr. Men nu
är tillfället förbi. Den svenska företagsamheten har åter
en gång visat sig endast vara munväder.
Så småningom hade ljusen ombord på örlogsmännen
i hamnen tändts. Det var som en hel illumination. De
tusentals upplysta ventilerna i de stora pansarskrofven
liknade lika många spejande, glödande ögon. Och de
gröna, röda och hvita ljusen uppe i signalmasterna
påminde om stjärnor. Men de oroligt flämtande blossen
ombord på ett vinschrasslande fartyg, som höll på att
lossa bräder midt ute i hamnen, syntes mig vara
facklor, med hvilka naturkrafternas stridbara herrar, hvilka
hade stigit upp ur Messinasundets våta djup för att med
egna ögon skåda den fruktansvärda förödelse de vållat,
lyste sig på sin mörka vandring öfver sundets
hindersamma, hvitfräsande strömfåror och argt framrusande
böljekammar.
Då ekot af de hemmarscherande soldaternas tramp
inte längre slog mot Palazzatans rämnade murar, bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
