Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drömt allt detta förfärliga. Att de inte på något villkor
kunde få gå in bland ruinerna och försöka rädda sina
stackars tillhörigheter. Det är ju vårt, — upprepade
de om och om igen. Det är ju vårt! Skall vi inte
ha rättighet att få rädda hvad som är vårt eget? Kan
general Mazza verkligen ha hjärta att hindra oss? Ha
vi inte lidit nog allaredan?
Men då de till slut insågo, att alla deras
föreställningar och böner voro utan någon som hälst verkan,
beslöto de sig för att utvandra. De snörde ihop sina
eländiga stackars tillhörigheter: de genom våta och
smutsiga madrasserna, täckena och kuddarne, de bucklade
kittlarne och pannorna, den enda trasiga stolen och den
lilla helgonbilden, som de hade lyckats få med sig,
madonnan endast vete hur! Och så begåfvo de sig
ombord på ångbåten eller till järnvägsstationen. Men
då resan ändtligen tog sin början, försjönko de i ett
slags apatiskt tillstånd, som hjälpte dem bort öfver det
sista afskedets smärta, och som gaf dem en slags andlig
hvila, efter hvilken de sedan med nya krafter kunde
ta i och börja ett nytt lif, ett nytt lif under nya
förhållanden och med nya förutsättningar, hvilka, ehuru i
många fall kanske hårda nog, dock voro att föredraga
framför ett evigt gråtande och sörjande på det gamla
hemmets mark, där minnena ändock aldrig skulle sluta
att ropa, — att ropa, — där hjärtat aldrig skulle sluta
att blöda, — att blöda...
* *■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
