Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadsji-Murat - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att plocka tisteln och sätta den i midten på
buketten. Jag kröp ner i diket, och efter att ha
jagat bort en sammetslen humla, som sugit sig
fast midt i blomman och där somnat i ljuflig
slummer, försökte jag bryta af blomman. Men det var
mycket svårt — utom det att stjälken stacks på alla
sidor till och med genom näsduken, som jag lindat
om handen, var den så förskräckligt hård, att jag
höll på i fem minuter och stretade med den, i
det jag måste slita af fibrerna en för en. Då jag
ändtligen fått af blomman, var stjälken alldeles
söndertrasad, och själfva blomman tycktes inte
längre lika frisk och vacker. Dessutom
passade den genom sin sträfhet och klumpighet icke
ihop med de andra fina blommorna i buketten.
Jag var ledsen att jag i onödan förstört en blomma,
som var vacker där den stod, och kastade bort
den. »Men en sådan energi och lifskraft,» tänkte
jag, påminnande mig, hvilka ansträngningar det
kostat mig att få af blomman. »Hur tappert
försvarade den sig icke, och hur dyrt sålde den icke
sitt lif.»
Vägen hemåt gick öfver nyss upplöjda
trädesåkrar, bestående af präktig svartmylla. Det var en
herrgårdsåker, stor och vidsträckt, så att man rundt
omkring icke såg annat än de svarta, ännu icke
harfvade fårorna, och mycket välskött —
ingenstädes syntes ett spår af något ogräs, allt var svart.
»Hvad människan är för en förstörelsebringande
varelse, hur många lefvande väsen och växter förgör
hon inte för att uppehålla sitt eget lif,» tänkte jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
