Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadsji-Murat - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klappade gossen på hufvudet, i det han upprepade:
»Dsjigit, dsjigit.»[1]
»Vacker, vacker dolk,» sade Vorontsof och
drog till hälften ut den slipade damascerade klingan
med en skåra i midten, »jag tackar dig».
»Fråga honom, hvarmed jag kan stå honom
till tjänst,» vände han sig till tolken.
Tolken framförde det, och Hadsji-Murat
svarade genast, att han ingenting behöfde, men att
han bad att bli förd till en plats, där han kunde
förrätta sin bön. Vorontsof ringde på
kammartjänaren och befallde honom uppfylla Hadsji-Murats
begäran.
Så fort Hadsji-Murat blef ensam i det åt
honom upplåtna rummet, förändrades hans
ansiktsuttryck — den belåtna, än vänliga, än högtidliga
minen försvann, och en bekymrad min kom i
stället.
Det mottagande, han fått af Vorontsof, hade
varit vida bättre än han väntat. Men ju bättre
detta mottagande var, desto mindre litade
Hadsji-Murat på Vorontsof och hans officerare. Han
fruktade allt möjligt — att man skulle fängsla
honom, slå honom i bojor och skicka honom till
Sibirien, eller helt enkelt slå ihjäl honom, och var
därför på sin vakt.
Han frågade den inträdande Eldar, hvar
muriderna blifvit inkvarterade, hvar hästarna stodo, och
om man inte tagit deras vapen ifrån dem.
Eldar rapporterade, att hästarna stodo i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
