Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade anteckningar af eremiten Fjodor Kusmitj - Mitt lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min amma var hustru till en trädgårdsmästare
i Tsarskoje Selo och hette Avdotja Petrof. Jag
kom icke alls ihåg henne och återsåg henne först,
när jag var aderton år gammal, då hon kom till
mig i parken vid Tsarskoje och sade, hvem hon
var. Detta var under den lyckliga tiden af min
första vänskap med Czartoryski och min uppriktiga
afsky för allt, hvad som skedde vid de båda
hofven, såväl min olycklige faders som min
farmors, som då också blifvit mig förhatlig. Jag var
då ännu en människa och ännu icke en dålig
människa, utan med goda tendenser. Jag gick
med Adam i parken, då det från en sidoallé trädde
fram en välklädd kvinna med ovanligt godt
utseende och ett behagligt, hvithyllt, småleende och
upprördt ansikte. Hon kom hastigt fram till mig,
föll på knä och grep min hand, som hon började
kyssa. »Far lille, ers höghet. Så har då Gud
fört er hit.» — »Hvem är ni?» — »Er amma
Avdotja, Dunjascha, som ammade er i elfva
månader. Gud har sändt er hit.» Jag lyfte upp
henne med våld, frågade hvar hon bodde och
lofvade att komma till henne. Ett litet snyggt
och trefligt hem och en söt dotter, en äkta rysk
skönhet, min disyster, som var förlofvad med en
beridare vid hofvet. Hennes far, trädgårdsmästaren,
lika snäll och småleende som hustrun, och en
klunga barn, som också logo — alla voro de för
mig som ljus i mörkret. Detta är det verkliga
lifvet, den verkliga lyckan, tänkte jag. Hur enkelt
och klart är icke allting, inga intriger, ingen afund,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
