Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade anteckningar af eremiten Fjodor Kusmitj - Mitt lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uniformsrock och en hvit väst med Andreas-ordens blåa
band öfver, likadant Kostja, och på hufvudet ha
vi hattar med plymer, som vi oupphörligt taga af,
i det vi buga oss. Öfverallt stannar folket och
bugar sig och några springa efter oss. »On vous
salue,» upprepar Nikolaj Ivanovitj, »à droite.»
Vi fara förbi högvakten, och skiltvakten rusar
ut. Dem ser jag alltid. Kärleken till soldater, till
militära öfningar fanns hos mig alltifrån
barndomen. Man sade oss — isynnerhet sade farmor
det, hon som minst af alla trodde på det — att
alla människor voro jämlikar, och att vi måste
komma ihåg det. Men jag visste, att de som sade
så, icke själfva trodde det.
Jag kommer ihåg en gång, som jag lekte med
Sascha Golitsyn, att han knuffade mig och gjorde
mig illa.
»Hur vågar du!»
»Jag gjorde det icke med flit. Det var väl
ingenting farligt.»
Jag kände, hur allt blodet rusade till mitt
hjärta af harm och raseri. Jag skvallrade för Nikolaj
Ivanovitj och skämdes icke, när Golitsyn bad mig
om förlåtelse.
Men nu är det nog för i dag. Ljuset har
brunnit ner, och jag måste klyfva torrstickor. Och
yxan är slö, och jag har ingenting att slipa den
på, och icke kan jag det heller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
