Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vansinnigs memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Härifrån är det väl en sju verst.»
Skjutsbonden var en prudentlig, tystlåten man,
som körde allt annat än fort.
Jag satt tyst med en känsla af lättnad vid
tanken på den förestående hvilan och på att allt då
skulle gå öfver. Vi foro och foro i mörkret —
de sju versten föreföllo mig olidligt långa.
Slutligen kommo vi fram till staden. Alla människor
hade gått och lagt sig. Hvita hus skymtade förbi
i mörkret, pinglet af bjällrorna och hästtrampet
genljöd mot husväggarna. Alltsammans var
olidligt. Jag längtade efter skjutsstationen, samovaren,
hvilan.
Ändtligen stannade vi utanför ett litet hus
med ett par pelare vid förstugukvisten. Det var
hvitrappadt, men föreföll mig ändå förfärligt dystert.
Jag blef rent af ängslig till mods och steg
långsamt ur.
Sergej tog skyndsamt fram, hvad vi kunde
behöfva, och sprang muntert uppför trappan. Men
ljudet af hans hurtiga steg gjorde mig ännu mera
betryckt. Jag gick in, mötte en sömnig uppassare
med en röd fläck på ena kindbenet. Denna fläck
gjorde ett hemskt intryck på mig. Han visade
mig in i ett rum, ett stort vanligt hotellrum. Jag
gick in och kände mig ännu mera ängslig till
mods.
»Finns det inte ett mindre rum, ett sofrum,
jag skulle vilja lägga mig.»
»Jo, det finns det.»
Ett snyggt hvitmenadt, fyrkantigt litet rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
