- Project Runeberg -  Hadsji-Murat och andra berättelser och utkast (Efterlämnade skrifter III) /
253

(1912) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vansinnigs memoarer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

F.N VANSINNIGS MEMOARER

263

ja. Den kommer, den är här, men den borde
icke finnas. Om döden verkligen förestått mig,
skulle jag icke kunnat känna, hvad jag kände. Då
skulle jag varit rädd. Men nu var jag icke rädd,
utan nu såg jag, nu kände jag, att döden nalkades,
och kände på samma gång, att den icke borde
finnas till. Hela min varelse kände krafvet på
rättigheten att lefva och på samma gång den
annalkande döden. Och denna inre tudelning var
förfärlig. Jag försökte skaka af mig fasan, fick tag
i en ljusstake med ett nedbrunnet ljus och tände
det. Den röda lågan, den lilla ljusstumpen, som
icke nådde upp öfver staken, allt talade om ett
och detsamma. Det finns ingenting i lifvet, det
finns bara döden, och den borde icke finnas. —
Jag försökte tänka på, hvad jag hade för händer,
på egendomsköpet, på min hustru, men allt
skymdes undan af fasan för mitt till döden vigda lif.
Jag måste försöka sofva. Jag gick och lade mig,
men så fort jag lagt mig, flög jag upp i skräck.
Och en kväljande ångest, af samma slag som plägar
föregå kräkningar, fastän nu af andlig art. Döden
var hemsk och skräckinjagande, men när jag tänkte
på lifvet, så var det döende lifvet lika skräckfullt,
och skräckfullt var också, hur lifvet och döden
smälte ihop till ett. Det var, som om något ville
slita min själ i stycken, men icke kunde slita
sönder den. Ännu en gång gick jag ut och såg
på de sofvande, försökte ännu en gång att somna
— allt var bara samma röda, hvita, fyrkantiga fasa.
Något som slet och icke kunde slita sönder. En

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Mar 14 16:26:08 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hadsji/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free