Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FRÅN SAGORNAS Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elden slickar i tackel och tåg; det sprakar och spritter,
det knastrar och knäpper. Ratsch, nu nå lågorna talgen
och ullen. Islands talg och ull, fjäder och tjära, de danske
köpmännens rika vinst på små magra portioner af mjöl
och gryn. Huj, hvad det brinner — hör, hur det fräser
och fnyser! Och nu, åh, hvad skrän och skräll, det brakar,
som om skeppets fogar skulle brista; det dånar, som om
domens dag vore inne — elden når kanonerna, elden når
krutet —
Gref Trampe skälfver och den franske resenären kvider;
de utsträcka sina händer i natten:
’Konung Jörgen, vår räddare, fräls och hjälp!’ — —
Konungen har fullgjort verket: hans sista bragd är
ändad. Hans fiender äro frälsta. Han är åter en fånge
på sitt eget skepp.
Från det brinnande vraket slå lågorna mot skyn.
De lysa öfver hafvet, vidt, vidt ut öfver det svarta öde
islandshafvet. De skina ända bort mot Islands strand. I
deras röda sken ser höfdingen än en gång sitt lands
snöfjäll rodna — en sista gång.
Lågorna slockna. Bort drager höfdingen för evigt.
Konung Jörgens saga är lyktad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
