Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRVISSO LEFVA DE DÖDE.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rabatterna där ute skåda all Türingens sköna blomsterprakt
och den höga linden, som med lummiga grenar skyddar
för dagern — en härlig gardin, den enda som finnes. Hur
kär håller han den icke! Och huru litet anar han, där
han, hyllad af alla, är glad bland de glada i den utsökta
»onsdagskretsen», att den stund skall komma, då denna
linds grenar skola för honom skymma undan ej blott
solen, men själfva lifvet. Se in genom dörren här —
dina ögon äro nu vana vid skymningen — du ser ett litet
smalt rum, den store mannens sofrum; en så tarflig bädd
har knappast din broder Gunnar. Och vid sidan här den
stora länstolen — ser du, midt emot fönstret — detta
är den plats, där Göthes ande skall frigöra sig från det
kroppsliga höljet, och hundra år efter denna dag skall
samma lind sträcka samma gren fram för samma ruta;
och i suset från dess blad skall den högtidligt stämde
besökaren tro sig höra den sista hviskningen från den döende
Göthes läppar: mera ljus, mera ljus!
Men låt oss återvända från framtidsskymningen till
århundradets första dagar, till ljuset och glammet i Göthes
matsal. Gästerna ha just rest sig från bordet. Där inne
i »Junorummet» sitta de nu. Damerna ha tagit plats i
den hvitmålade hårda och raka långa pinnsoffan, och på
taburetterna ha aftonens riddare slagit sig ned. Skämtet
har tystnat. Alla vända sig mot spinetten; aftonens
hedersgäst har öppnat den; han spelar ljuft, han spelar smekande;
oss, som från ett annat århundrade lyssna till tonerna, nå
de blott svagt och som ett aflägset eko från en förfluten tid,
från det svunna seklets drömmande, poesifyllda unga dagar.
Lilla Ebba, jag märker det väl, det är ej den rätta
tiden för oss att bese Göthes boning. Ty icke kunna vi
väl gå omkring här och skåda och undra och fråga och
svara, medan den unge Mendelssohn där borta på spinetten
spelar sin Gondellied?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
