Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Första boken. Hur ett dåligt rykte smides ihop - 4. Impopularitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
sju fram och sju bak. Hafskungen visar sig endast då
hafvet år våldsamt upprördt. Han är stormens hemska
pajazzo. Man ser hans gestalt skymta fram i dimman,
orkanen och regnbyn. Hans nafvel är förskräcklig. Ett
skal af fjäll omsluter som en väst öfre delen af hans kropp.
Han reser sig upp på toppen af sjöarna, som pressade af
stormbyarna springa upp och vrida sig som spånorna, när
de komma ur snickarens hyfvel. Han sväfvar helt och
hållet ofvanpå skummet, och ser han då vid horisonten
ett fartyg i sjönöd, far ett vildt och hemskt löje öfver hans
ansikte, och han börjar dansa. Det är otäckt att få se
honom på detta sätt. Vid den tid, då Gilliatt utgjorde ett
allmänt samtalsämne i S:t Sampson, förklarade de, som sist
sett Hafskungen, att han numera icke hade mer än tretton
snäckor på sin halskrage. Tretton — han var då endast så
mycket farligare. Men hvart hade då den fjortonde tagit
vägen? Hade han skänkt bort den åt någon och i så fall,
åt hvem hade han gifvit den? Ingen kunde säga det,
man inskränkte sig till gissningar. Säkert är emellertid, att
herr Lubin-Mabier på Les Godaines, en mycket förmögen
och respektabel man, var färdig att ta på sin salighetsed,
att han en gång sett Gilliatt inneha en snäcka af mycket
egendomligt utseende.
Det var ingenting ovanligt att få höra två bönder
hålla ett samtal som följande:
»Ä’ det inte en bra granner oxe jag har, granne? »
»Tjock förskräckligt.»
»Det gör en inte mindre grann.»
»Men han ä” allt bättre i talgen än i köttet?»
»Hvad säger du för slag?»
»Ä” du säker på att inte Gilliatt kastat ögat på’n?»
Gilliatt brukade stanna vid åkerrenen eller
trädgårdsstaketet och tala med folket, som arbetade på åkern eller
i trädgården, och det hände då ibland, att han hördes
yttra mystiska ord sådana som dessa:
»När djäfvulsbettet blommar, ska du skära
vinterrågen.»
»Asken slår ut, ingen frost mer.»
»Sommarsolståndet, tisteln i blom. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
