Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Första boken. Hur ett dåligt rykte smides ihop - 6. Isterbuken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Från den dagen begagnade Gilliatt ingen annan båt än
»isterbukena. Det var i denna tunga farkost han begaf sig
ut på fiske. Han förankrade den på den ypperliga lilla
ankar” plats, som han hade uteslutande för egen räkning så godt
som alldeles under sina fönster på Bå de la Rue. Vid
mörkrets inbrott kastade han näten på ryggen, tog vägen genom
trädgården, klef öfver den låga stenmuren, hoppade från
den ena klippan till den andra ut i båten, och så bar det af
till hafs.
Han fick mycket fisk, men man försäkrade, att
mispelkvisten alltid fanns fastgjord i hans båt. Ingen hade
sett denna kvist, men alla trodde på den.
Den fisk, som han icke själf förbrukade, sålde han
ej, han gaf bort den.
De fattiga togo emot hans fisk, men sågo ändå snedt
på honom för den där mispelkvistens skull. Sådant, sade
de, går aldrig väl, man får inte ha några konster för sig
med hafvet.
Han var fiskare, men icke uteslutande. Han hade
af instinkt och för sitt nöjes skull lärt sig tre eller fyra
handtverk. Han var snickare, smed, vagnmakare, båtlagare,
ja, till och med något litet mekaniker. Ingen lagade ett
hjul så bra som han. Han förfärdigade sjålf efter sin egen
uppfinning all sin fiskredskap. Han hade i ett hörn på Bå
de la Rue inredt en liten smedja med ett städ, och då båten
hade endast ett ankare, hade han själf, och han ensam,
gjort ett till. Detta ankare var alldeles förträffligt;
ankarringen hade den behöfliga styrkan, och Gilliatt hade,
utan att någon lärt honom det, funnit just de dimensioner
ankarstocken bör ha för att hindra ankaret att dragga med.
Han hade med stort tålamod bytt ut alla spikarna i
borden mot träbultar, hvarigenom rosthål gjordes
omöjliga.
På detta sätt hade han i hög grad ökat »isterbukens»
goda egenskaper som sjöbåt. Han begagnade sig af den
för att tid efter annan segla ut och tillbringa en eller ett
par månader på någon enslig holme såsom Chousey eller
Casquetterna. Då sade man: »nej, se Gilliatt är inte
hemma.»Och ingen kände sig ledsen för det.
3. — Victor Hugo. Hajvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
