Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Tredje boken. Durande och Déruchette - 1. Fågelkvitter och rök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
som en dag skall bli mor, mycket länge ett barn; den lilla
flickan fortlefver hos ungmön, det är en siska. Man
tänker, då man ser henne: så älskvärdt af henne att inte
flyga sin väg! Den ljufva varelsen gör sig hemmastadd i
huset, sväfvar från gren till gren, det vill säga från rum
till rum, kommer, går, närmar sig, aflägsnar sig, slätar sina
fjädrar eller kammar sitt hår, låter höra alla slags små
fina läten, hviskar något outsägligt i dina öron. Hon
frågar, man svarar henne; man frågar henne, hon kvittrar.
Man jollrar med henne, att jollra är en hvila, då man är
trött af att tala. Denna varelse har någonting af himmeln
hos sig; hon är en tanke i himmelsblått, som blandar sig
med dina nattsvarta tankar. Man känner sig tacksam mot
henne, för att hon är så lätt, så pilsnabb och svår att fånga,
men ändå har den godheten att icke göra sig osynlig, hon som
dock, tycker man, skulle kunna vara oåtkomlig. Här nere
är det vackra det nödvändiga. Det finns på jorden få
befattningar, som äro viktigare än denna: att vara älskvärd.
Utan kolibrin skulle skogen falla i förtviflan. Att sprida
glädje, att utstråla lycka, att bland de mörka tingen
utsända en ljusstrimma, att vara förgyllningen på ödet, vara
harmonien, vara behaget, vara det täcka och ljufva, det
är att göra oss en tjänst. Skönheten visar oss en
välgärning därmed, att hon är skön. Det ges varelser, som ha
den felika förmågan att på allt, som omger dem, göra en
förtrollande inverkan. Stundom vet hon själf icke af det,
men därigenom är hennes välde endast så mycket
oinskränktare. Hennes närvaro sprider ljus, hennes annalkande
sprider värme, om hon blott går förbi, känner man sig glad,
om hon stannar, är man lycklig; att se på henne är att :
lefva. Hon är morgonrodnaden i människogestalt. Hon
finnes till, det är allt hvad hon gör, men det är nog; hon
förvandlar hemmet till ett eden, ett paradis utströmmar
genom alla hennes porer; denna hänryckning utdelar hon åt
alla, utan att göra sig något annat besvär än att finnas till
och andas vid deras sida. Att äga ett småleende, som,
man vet ej rätt huru, minskar tyngden af den ofantliga
boja, som alla lefvande varelser gemensamt släpa på, det
är — hur skall jag kalla det? — det är gudomligt. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
