Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Femte boken. Revolvern - 1. Konversationen på värdshuset Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
fruktan och sträng redbarhet än han; den, som misstänkt
honom, skulle själf blifvit misstänkt. En nära vän till
honom, herr Rébuchet, som hade växelkontor i S:t Malo
och bodde vid S:t Vincentgatan i huset bredvid
pistolsmedens, brukade säga: »Jag skulle utan tvekan sätta
Clubin att vakta mitt växelkontor.»Sieur Clubin var
änkling. Hans hustru hade varit den redbara kvinnan,
liksom han var den redbara mannen; hon hade dött med
rykte om sig att ha ägt en dygd höjd öfver alla frestelser.
Om fogden skulle tillåtit sig att hviska något artigt smicker i
hennes öron, så skulle hon talat om det för kungen, och
om Gud själf blifvit förälskad i henne, så skulle hon talat
om det för prästen. Detta par, herr och fru Clubin, hade
i Torteval förverkligat idealet för det engelska epitetet
respectable. Fru Clubin var svanen, herr Clubin hermelinen.
Han skulle dött, om han fått en fläck på sig. Han skulle
inte kunnat hitta en knappnål utan att söka få reda på
dess ägare. Han skulle låtit trumma ut, hvar en bunt
upphittade svafvelstickor kunde återfås. Han kom en
dag in på en källare i S:t Servan och sade till värden: »Jag
åt frukost här för tre år sedan; ni gaf mig då för mycket
tillbaka vid likviden.»Och han lämnade honom sextiofem
centimer.
Han tycktes befinna sig i en ständig gardställning.
Mot hvem? Troligtvis mot skurkarna.
Hvarje tisdag förde han Durande från Guernesey
till S:t Malo. Han kom fram dit på tisdag afton och låg
öfver i två dagar för att ta in last och vände om till Guernesey
på fredag morgon.
Det fanns på den tiden i S:t Malo nere i hamnen ett
litet hotell, som kallades värdshuset Jean.
Då de nuvarande kajerna byggdes, blef detta värdshus
jämnadt med marken. Vid tiden för denna berättelse
trängde hafvet ända upp till S:t Vincent-och Dinanportarna;
man kunde vid ebb åka på stranden mellan S:t Malo och
S:t Servan i karrioler och lätta droskor, som rullade fram
mellan de nu på det torra stående fartygen, mellan bojar,
ankaren och kablar och emellanåt riskerade att få sina
suffletter sönderslitna af någon låg rå eller af en klyfvarbom.
7. — Victor Hugo. Hafvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
