- Project Runeberg -  Hafvets arbetare /
109

(1908) [MARC] Author: Victor Hugo Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Femte boken. Revolvern - 4. Plainmont

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

109

Spökhus eller inte, har det ett besynnerligt utseende.
Detta hus, byggdt af granit och en våning högt, ligger
midt i gräset. Det har ingenting af ruin i sitt utseende
och är fullkomligt beboeligt. Murarna äro tjocka och taket
solidt. Ingen enda sten saknas i väggarna, ingen enda
tegelpanna på taket. Detta hus vänder ryggen mot
hafvet. Den mot oceanen vända fasaden är endast en mur.
Men undersöker man denna fasad litet närmare, upptäcker
man där ett igenmuradt fönster. De båda gaflarna ha tre
vindsgluggar, en på den östra och två på den västra sidan,
men alla tre igenmurade. Framsidan af byggningen, alltså
fasaden mot landsidan, är den enda, som har dörr’och fönster.
Dörren är igenmurad. De båda fönstren i bottenvåningen
äro äfven igenmurade. I öfre våningen — och det är detta,
som först tilldrar sig uppmärksamheten, då man närmar
sig huset — finnas två öppna fönster; men de igenmurade
fönstren äro mindre hemska än de. Deras öppning gör dem
svarta midt på ljusa dagen. De ha inga rutor, icke ens några
bågar; de visa hela mörkret innanför. Man kunde tro sig
se de tomma hålorna efter två bortslitna ögon. Ingenting är
att upptäcka i detta hus. Man ser genom de gapande
gluggarna förödelsen innanför. Ingen brädbeklädnad, ingen
panelning, endast kala stenmurarna. Man tror sig se en
graf med fönster, genom hvilka spökena kunna blicka ut.
Regnet, som slår in, undergräfver grunden åt hafssidan till.
Några för vinden vajande nässlor smyga sig intill foten af
väggarna. Så långt blicken når, synes ingen mänsklig boning.
Tystnaden bor i detta hus. Och likväl, om man stannar och
lägger örat till väggen och lyssnar uppmärksamt, hör man
stundtals ett oredigt sorl som af flaxande vingslag. Öfver
den igenmurade dörren, på stenen som utgör arkitraven,
äro inristade bokstäfverna ELM-PBILG och årtalet 1780.

Om natten tränger ett dystert månsken in dit.

Hela hafvet breder ut sig omkring detta hus. Dess
läge är härligt och därför hemskt; ställets skönhet blir en
gåta. Hvarför bebor ingen mänsklig familj detta ställe?
Läget är ju vackert, huset i godt skick. Hvaraf kommer
denna ödslighet? Till dessa förståndets frågor sluta sig
fantasiens. Denna platå kan ju odlas, hur kommer det då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:45:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hafvetsarb/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free