Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Femte boken. Revolvern - 5. Fågelplundrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ti9
Det lyste i de båda fönstren.
Barnen togo till flykten.
Då de kommit ett stycke, stannade den lilla
fransmannen och vände sig om.
»Se», sade han, »nu lyser det inte längre!»
Och verkligen hade icke ljuset försvunnit ur de båda
fönstren. Byggningens mörka skuggbild aftecknade sig
tvärhuggen mot den blygrå himmelns matta färg.
Rädslan försvann ej, men nyfikenheten återkom.
Fågelplundrarna vände om igen och gingo fram mot huset.
Plötsligt blefvo båda fönstren på en gång åter upplysta.
De båda Tortevalspojkarna lade åter benen på ryggen
och flydde. Den lilla satan till fransman gick icke framåt,
men han tog icke heller ett steg tillbaka.
Han stod orörligt vänd mot huset och betraktade det.
Ljusskenet slocknade, men flammade upp på nytt.
Det var riktigt hemskt. Återskenet bildade ett bredt
eldbälte på det af nattdaggen våta gräset. I ett visst
ögonblick aftecknade ljusskenet på den ena väggen i rummet
ett par stora svarta profiler, som rörde sig, och skuggorna
af ett par ofantliga hufvuden.
Som huset för öfrigt var utan både innertak och
mellanväggar, kunde det ena fönstret icke vara upplyst, utan att
äfven det andra var det.
Då de två andra fågelplundrarna sågo, att
båtreparatörslärlingen stannat, vände äfven de om, darrande och
nyfikna, den ena gående tätt efter den andra. Den franska
gossen sade till dem helt sakta: »Det är gengångare i
huset. Jag såg näsan på en af dem.»De båda
Tortevalspojkarna kröpo bakom fransmannen, höjde sig på tå för
att kunna se öfver hans axel, och skyddade bakom honom,
tagande honom till sköld, hållande fram honom mot otyget,
lugnare af att känna honom mellan sig och spöksynen, stodo
äfven de och sågo dit.
Rucklet å sin sida tycktes äfven betrakta dem. Det
hade i detta tysta mörker två röda ögon. Det var
fönstren. Ljusskenet försvann, blef synligt igen, försvann ännu
en gång, som de där ljusen bruka göra. Dessa hemska
försvinnanden och uppflammanden härröra sannolikt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
