Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Femte boken. Revolvern - 6. La Jacressarde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13I
ledsen vid lifvet, dränkte sig däri. Från sömnen i
smutshögen gled man omärkligt ned i denna sömn. År 1819
tog man ur brunnen upp en fjortonårig gosse.
För att i detta hus icke löpa någon fara måste man
tillhöra eländet i en eller annan form; de, som stodo
utanför den kretsen, betraktades med sneda blickar.
Kände dessa varelser hvarandra? Nej, men de
vädrade hvarandra.
Värdinnan på stället var en ung, ganska vacker, i en
mössa med granna band utstyrd kvinna, som någon gång
tvättade sig med vattnet från brunnen och linkade på ett
träben.
I första dagningen utrymdes gården; kunderna gingo
sin väg åt skilda håll.
Det fanns på gården en tupp och några hönor, som
hela dagen gingo och krafsade i gödselhögen. Tvärs öfver
gården gick en horisontal bjälke på två stockar, ett slags
galge, en tingest ganska hemmastadd här på platsen.
Ofta på morgonen efter regnvädersdagar kunde man se på
denna bjälke sitta uthängd till torkning en våt och
nedsmutsad sidenklänning tillhörande kvinnan med träbenet.
Ofvanpå skjulet och liksom det omslutande gården på
tre sidor var en öfvervåning och ofvanpå den en vind. En
murken trätrappa förde genom ett hål i skjultaket ditupp.
Logerarna för tillfället, för en natt eller en vecka,
bodde i skjulet, hyresgästerna för längre tid bodde i själfva
huset.
Fönster, men ingen ruta, dörrposter, men ingen dörr,
skorstenar, men ingen eldstad — det var huset. Man
kom från det ena rummet i det andra genom ett
rektangulärt hål, som varit dörr, eller genom en triangelformig
öppning, som utgjorde springan mellan plankorna i
mellanväggen, och lika bra genom båda. Rappningen, som fallit
af, betäckte golfvet. Man kunde icke förstå, hur huset
höll ihop. Blåsten skakade det i dess grundvalar. Man
klättrade så godt man kunde på de af nötning hala
trappstegen. Dagsljuset tittade in öfver allt; regnet trängde in
i rucklet som vatten i en svamp. Rikedomen på spindlar
lugnade en för faran att få se huset genast störta in. Inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
