Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Sjätte boken. Den druckna rorgängaren och den nyktra kaptenen - 6. En afgrundsinteriör vid belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
afklädde sig den falska. I ett enda tag hade han slitit af
sig alltsammans. Han hade med en spark af sin fot stött
Rantaine ut i vida rymden, Lethierry i ruin, den mänskliga
rättvisan i villfarelse, hela mänskligheten långt ifrån sig.
Hvad Gud beträffar, så upptog detta ord med tre
bokstäfver mycket litet hans tankar.
Han hade gått och gällt för en religiös man. Nå, än
sedan då?»’
Det ges mörka hålor hos skrymtaren eller, rättare sagdt,
skrymtaren är ingenting annat än en håla. =
Då Clubin befann sig ensam, öppnade sig hans håla.
Han hade ett förtjuasnde ögonblick, han luftade sin själ.
Han andades ut sitt brott med djupa drag.
Ondskan i hela dess djup blef synlig på detta ansikte,
den rätta Clubin kom till synes. I detta ögonblick skulle
Rantaines blick vid sidan af hans förefallit som ett nyfödt
barns.
Att få rycka bort masken, hvilken lättnad, hvilken
befrielse! Hans samvete njöt af att få skåda sig i hela sin
vederstyggliga nakenhet och att fritt få bada i ondskans dypöl.
Det tvång, som en långvarig aktning från människor
pålägger en hycklare, inger honom till sist en ursinnig böjelse för
det oblyga. Man kommer slutligen till en viss liderlighet i
brottsligheten. Det ges i dessa förfärande moraliska
afgrunder, hvilkas djup ännu äro så litet undersökta, ett
slags vildt, angenämt begär att exponera sig, som är brottets
otuktighet. Det falska goda ryktet med sin fadda smak
ger aptit på skammen och föraktet. Man hyser en sådan
vedervilja för människorna, att man själf skulle vilja vara
föraktad af dem. Det ligger för dessa dubbelmänniskor
någonting uttråkande i att vara aktad. Man beundrar
förnedringens fria spelrum. Man betraktar lystet skammen,
om den uppträder ogeneradt i sin skändlighet. Övgon,
tvungna att sänka sig, kasta ofta sådana afundens sneda
blickar. Ingenting står närmare Messalina än Marie
Alacoque och nunnan i Louviers. Clubin hade, äfven han,
lefvat under slöjan. Skamlösheten hade alltid varit hans
ärelystnad. Han afundades glädjeflickan hennes fräckhet.
Han hade varit cynismens Tantalus. Ändtligen, på denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
