Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Sjunde boken. Det är oförsiktigt att ställa frågor till en bok - 1. Pärlan på bottnen af bråddjupet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
»Jag ville inte skrika det till er därborta på
landsvägen. Det ser ut som man vore en olycksfågel. »
»Hvad är det?»
»Durande har förlist. »
Det var mycket folk i salen. Man stod i grupper och
talade sakta som i ett sjukrum.
De närvarande, som utgjordes af grannarna, folk som
händelsevis gått förbi och nyfikna, höllo sig med ett slags
fruktan nära dörren och lämnade öfre delen af salen tom,
där man såg mess Lethierry stå med den gråtande
Déruchette sittande vid sin sida.
Han stod och lutade sig mot väggen. Hans
sjömansmössa var neddragen öfver ögonen och en grå hårtest hängde
ned öfver den ena kinden. Han sade ingenting. Hans
armar hängde orörliga och hans mun tycktes icke längre
andas. Han såg ut som ett liflöst ting, som man ställer
upp mot väggern.
Man kände, då man såg honom, att man hade framför
sig en man, hos hvilken lifvet slocknat. Då Durande icke
längre fanns till, hade ej heller Lethierry någon anledning
att längre lefva. Han hade en själ på hafvet, och denna
själ hade gått under. Hvad skulle han nu ta sig till?
Stiga upp hvarje morgon, lägga sig hvarje afton, utan att
mera vänta Durande, utan att se henne gå, utan att se
henne återkomma. Hvad är en liten återstod af lif utan
mål? Äta, dricka, och sedan? Denna man hade satt
kronan på alla sina bemödanden med ett mästerstycke,
på alla sina uppoffringar med ett framsteg. Framsteget
var utplånadt, mästerstycket dödt. Att lefva ännu några
innehållslösa år, hvad tjänade det till? Han hade numera
ingenting att göra. Vid hans år börjar man icke på nytt;
dessutom var han ruirerad. Stackars gamla hedersman!
Déruchette satt gråtande på en stol vid hans sida
och höll i sina båda händer en af farbroderns. Hennes
händer voro hopknäppta, hans hand var knuten. Däri
låg äfven skillnaden mellan bådas sorg. I de hopknäppta
händerna är det ännu något, som hoppas, i den knutna
handen intet.
Mess Lethierry lämnade henne viljelöst sin band och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
