Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 2. Förödelsens fulländning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
som på L’Hommeklippan, en plattform, men med den
skillnaden, att denna plattform var otillgänglig.
Man kunde bestiga Lilla Douvre, men man kunde icke
hålla sig kvar där; man kunde uppehålla sig på toppen af
Stora Douvre, men man kunde icke bestiga den.
Efter denna första öfverblick gick Gilliatt tillbaka till
båten, lossade lasten på den bredaste af friserna vid
vattenbrynet, surrade väl in alltsammans i en presenning, så att
det blef ett slags bal, lade en tross med hissögla kring balen,
stufvade in den i en fördjupning i klippan, dit vattnet icke
kunde nå, klättrade därpå med händer och fötter, från
utsprång till utsprång och klamrande sig fast vid minsta
ojämnhet, uppför bergväggen och kom sålunda upp till den i
luften strandade Durande.
Uppkommen i jämnhöjd med hjulhusen, hoppade han
in på däck.
Vrakets inre erbjöd en hemsk anblick.
Durande visade alla spår efter en förfärlig misshandel.
Stormen bär sig stundom åt som ett band sjöröfvare. Intet
liknar så som ett skeppsbrott ett våldsamt öfverfall;
åskan, störtregnet, stormbyarna, sjöarna, klipporna utgöra
tillsammans ett förfärligt följe af våldsmän.
Man tyckte sig på det öde däcket höra liksom det
ursinniga stampet af hafvets andar. Öfverallt sågos märken
efter deras raseri. De sällsammaste bändningar och
tillvridningar af åtskilliga smiden vittnade om med hvilken
ursinnig kraft stormen gripit sitt rof. Under däck såg det
ut som i en dåres cell, där allt är slaget i bitar.
Intet vildjur förmår så som hafvet sönderslita sitt rof.
Vattnet är fullt af klor. Stormen biter, vattnet uppslukar,
vågorna äro käftar, som slå ihop kring sitt offer. Det är
på en gång sönderslitning, krossning och slukning.
Oceanen har samma sätt att slå med sin ram som lejonet.
Ödeläggelsen ombord på Durande erbjöd det
egendomliga, att den var i de allra minsta detaljer fulländad. Det
var som ett slags förfärligt sönderplockande af allting.
En mängd saker tycktes gjorda med afsikt, så att man
kunde säga: hvilken utstuderad elakhet! Bordläggningen
var med verklig konst uppsliten i tunna spånor. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
