Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 7. Ett rum för den resande själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
ansåg det lämpligt att anförtro den sina förråd. Han
satte längst in sina två lådor, den med verktygen och den
med kläderna, sina båda påsar med rågmjölet och
skeppsskorporna och längst fram, kanske en liten smula för nära
kanten, men han hade ingen annan plats, matsäckskorgen.
Han hade dock haft den omtanken att först ur
klädlådan ta fram sitt fårskinn, sin oljerock och sydväst och
byxor af tjärad segelduk.
För att hindra blåsten att fatta i tåget gjorde han fast
dess nedre ända vid en af Durandes slagvägare. Som
Durandes skrof hade skarpt infall, var denna slagvägare
mycket böjd och höll tågsladden lika säkert som i en tillsluten
hand.
Återstod tågets öfre ända. Att betrygga den nedre
var godt och väl, men det var att befara, om han icke
vidtoge några åtgärder däremot, att tåget skulle sågas af på
det ställe, där det träffade platåns skarpa kant.
Gilliatt letade bland de i beredskap hållna spillrorna,
tog några segeldukslappar och drog ur en gammal
kabelstump ut några långa kabelgarn, hvarmed han stoppade
fickorna fulla.
En sjöman skulle gissat, att han med dessa
segeldukslappar och kabelgarn ämnade kläda tåget på det ställe, där
det låg och skafde mot klippkanten, för att skydda det mot
skamfilning, en operation som på sjömansspråket kallas
slabbning.
Sedan han försett sig med ett tillräckligt förråd af
lappar och garn, tog han på sig byxorna af tjärad smärting,
kastade oljerocken öfver sticktröjan och drog kapuschongen
öfver sin röda fiskarmössa, band fårskinnet med dess båda
framben om halsen, och iklädd denna fullständiga rustning
fattade han i tåget, nu stadigt fäst i Stora Douvres sida, och
äntrade uppför muren till detta hafvets dystra fästningstorn.
Trots sina skrubbade händer kom han vigt och
behändigt upp på platån.
Det sista bleka ljuset i väster dog bort. Det blef natt
på hafvet, men uppe på höjden af Stora Douvre låg ännu
kvar ett svagt skimmer.
Gilliatt begagnade sig af denna återstod af dager för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
