Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 10. Smedjan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. 251
ligen är den kroppsliga tröttheten en tråd, som drar mot
jorden; men själfva det sällsamma i Gilliatts företag höll
honom sväfvande i ett slags idealisk töckenregion. Det
föreföll honom ibland som om han med sin slägga hamrade i
molnen. Andra ögonblick tyckte han, att hans
verktyg voro vapen. Han hade en egendomlig förnimmelse af
ett hemligt anfall, som han tillbakaslog eller förekom. Att
sno tåg, draga ut ett kabelgarn ur ett segel, resa upp två
bjälkar som stöttor, allt detta var att förfärdiga
krigsmaskiner.’ De tusen små detaljer, som detta bärgningsarbete
fordrade, antogo till sist för honom egenskapen af
försiktighetsmått mot anfall af intelligenta väsen, anfall som alls
icke voro förstuckna utan ganska tydliga. Gilliatt kände
icke orden, som återge tankarna, men tankarna själfva
hade han inom sig. Han kände sig allt mindre och mindre
som arbetare och allt mer och mer som djurtämjare.
Han befann sig där för att tämja vilda naturkrafter.
Han förstod det nästan själf, och därmed hade hans andliga
utveckling tagit ett ofantligt steg framåt.
Dessutom hade han rundtomkring sig, så långt blicken
kunde nå, det fruktlöst förspillda arbetets omätliga dröm.
Att se krafterna skenbart utan sammanhållning och
ändamålslöst irra omkring i det oändliga, intet kan vara
mera ängslande. Man spanar efter ändamål. Luften
med sin beständiga rörelse, det outtröttliga vattnet, molnen,
som tyckas ha så brådtom, den ofantliga hemlighetsfulla
ansträngning, som öfverallt visar sig, hela denna
konvulsiviska verksamhet är ett problem. Hvad uträttar de’ta
ständiga vågsvall? Hvad bygga dessa orkanstötar? Dessa
våldsamma anfall, dessa häftiga rytanden, dessa klagande
läten, hvad skapa de? Hvad har hela detta tumult för sig?
Dessa frågor äro som hafvets ebb och flod eviga och komma
som de ouppbhörligt tillbaka. Gilliatt för sin del visste
hvad han gjorde, men oceanens oro var en gåta, Som
ständigt oredigt sysselsatte hans tankar. Omedvetet,
mekaniskt, tvunget, i följd af ett intryck som omotståndligt
trängde sig på honom, utan något annat resultat än att han
sig själf ovetandes kände sig bländad och nästan skrämd,
sammansmälte i Gilliatts drömmar hafvets vidunderliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
