Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 11. En upptäckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
hårda, tar bort köttet, lämnar benen kvar, gräfver,
dissekerar, borrar, spränger, kanaliserar, sätter de blinda
gångarna i förbindelse med hvarandra, fyller klippan med små
celler, gör henne till en ofantlig svamp, urholkar henne inuti,’
skulpterar henne utanpå. Djupt in i detta berg, som det
rår om, bygger det sig grottor, tempel, palats; det har där
man vet icke hvad för en hemsk och praktfull vegetation ’
af simmande växter, som bitas, och sällsamma djur, som slå
rot; det gömmer under vattnet denna förskräckliga prakt.
I det isolerade skäret öfvervakas det af ingen, bespejas och
oroas det af ingen; det utvecklar där i full frihet sin
mystiska, för människan otillgängliga sida. Det nedlägger där
sina lefvande och förfärliga afsöndringar. Allt hvad
hafvet har okändt och hemlighetsfullt finnes där.
De utskjutande landtungorna, uddarna, näsen, skären,
refven äro, låtom oss vidhålla det, ordentliga byggnader.
Den geologiska formationen är ett intet i jämförelse med
den oceaniska. Hafsklipporna, dessa vågens hus, dessa
skummets pyramider och konungagrafvar, tillhöra en
mystisk konst, som författaren till denna bok på något: ställe
kallat naturens konst, och äro uppförda i ett slags kolossal
stil. Det tillfälliga synes där afsiktligt. Dessa byggnader
förete de mångfaldigaste former. De ha polyphusets
invecklade gångar, katedralens majestät, pagodens
fantastiska prakt, bergets väldiga dimensioner, ädelstenens
finhet, grafvens fasa. De ha celler som ett getingbo, hålor
som ett menageri, tunlar som en mullvadshög,
fängelsehål som en bastilj, redutter som ett läger. De har dörrar,
men tillbommade, pelare, men stympade, torn, men
lutande, broar, men upprifna. De äro med obeveklig
stränghet skilda i olika afdelningar: den här är endast för
fåglarna, den här endast för fiskarna. Man slipper icke in.
Deras arkitektoniska form ombildas, råkar i disharmoni,
bekräftar statikens lagar, förnekar dem, bryter tvärt af,
börjar om arkivolt, slutar som arkitrav, block på block.
Enkelados är muraren. En utomordentlig dynamik
lägger där fram sina problem lösta. Förfärliga båghvalf hota
men falla icke. Man vet ej, hur dessa svindlande
byggnader hålla ihop. Öfverallt de djärfvaste lutningar, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
