Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Andra boken. Arbetet - 4. Sub re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
få skeppsskorpor kvar. Han måste krossa dem med
tänderna, då han saknade vatten att blöta dem i.
Dag för dag kände han krafterna aftaga.
Denna förfärliga klippa utsög småningom hans lif.
Att dricka var ett problem, att äta var ett problem, att
sofva var ett problem. i
Han åt, när han lyckades komma öfver en sjöborre
eller en krabba; han drack, när han såg en sjöfågel slå ned på
en klippspets; han klättrade upp dit och fann en urholkning
med en liten skvätt med sött vatten. Han drack efter
fågeln, ofta på samma gång som fågeln, ty måsarna och
tärnorna hade vant sig vid honom och flögo icke sin väg, då
han närmade sig. Till och med under sin största hunger
gjorde Gilliatt dem aldrig något ondt. Han var, som man
erinrar sig, behäftad med en viss vidskeplig känsla med
afseende på fåglar. De å sin sida voro icke heller längre rädda
för honom; den förändring han undergått, det långa
borstlika håret och det vilda skägget, lugnade dem; de funno
honom icke mera vara en människa och trodde honom vara
ett djur.
Fåglarna och Gilliatt voro numera goda vänner.
Dessa fattiga stackare hjälpte hvarandra. Så länge
Gilliatt haft rågmjöl kvar, hade han kastat ut åt dem smulor
af de små kakor han bakade; till återtjänst visade de honom
nu de ställen; där det fanns vatten att få.
Han åt musslorna råa; musslorna ha i viss grad
egenskapen att släcka törsten. Krabborna däremot tillagade han;
’som han icke hade någon gryta, stekte han dem mellan två
glödgade stenar på samma sätt som Färöarnas invånare.
Emellertid hade dagjämningen börjat låta känna af
sig något; regnet hade begynt falla, men ett fientligt regn.
Inga störtskurar, inga hällregn, men långa, fina, skarpa,
spetsiga isnålar, som genomdränkte Gilliatts kläder ända
inpå benen. Detta regn gaf föga att dricka men mycken
blöta.
Nidskt på hjälp, slösande på köld och obehag, sådant
var detta himmeln ovärdiga regn. Gilliatt hade det under
mer än en veckas tid, dag och natt, oupphörligt öfver sig.
Det var fult handladt af en högre makt.
18. — Victor Hugo. Hafvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
