- Project Runeberg -  Hafvets arbetare /
274

(1908) [MARC] Author: Victor Hugo Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Andra boken. Arbetet - 4. Sub re

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

274

Om han sof under natten i sitt kryphål, var det endast
därför, att han var alldeles öfverväldigad af dagens
ansträngningar. Hafvets stora mygg stucko honom och han
var vid uppvaknandet alldeles öfvertäckt med bett.

Han hade feber, det var detta som höll honom uppe;
febern är en hjälp, som dödar. Af instinkt tuggade.han
lafvar eller sög på bladen af den vilda skedörten, som växte
här och där i skrefvorna. För öfrigt tänkte han mycket litet
på sina lidanden och försakelser. Han hade icke tid att
för sin egen persons skull undandraga sig arbetet; Durandes
maskin befann sig väl, det var nog för honom.

Det arbete han hade för händer fordrade, att han snart
sagt i hvarje ögonblick måste kasta sig i vattnet och
simma. Han hoppade i vattnet och steg upp därur, som
man går från det ena rummet i det andra.

Hans kläder blefvo ej mera torra, de voro genomblötta
af regnet, som aldrig ville upphöra, och af hafsvattnet, som
aldrig torkar. Gilliatt var beständigt genomvåt.

Att ständigt vara genomvåt är något man småningom
vänjer sig vid. De fattiga irländarna i London, gubbar,
mödrar, unga flickor, som knappt ha något att skyla sig med,
barn, som midt i vintern i hällregn och snöslask stå
hopkrupna i gathörnen, lefva och dö genomvåta.

Att vara genomvåt och ändå törstig, denna bisarra
tortyr hade Gilliatt att utstå. Han bet ibland i ärmen på
sin tröja.

Elden, som han gjorde upp, värmde honom knappast;
en eldbrasa i fria luften är endast en half hjälp; man stekes
på ena sidan och fryser på den andra.

Gilliatt svettades och hackade tänderna på samma gång.

Allt omkring honom gjorde motstånd under ett slags
»förfärlig tystnad. Han kände sig vara någons fiende.

Tingen ha ett dystert non possumus.

Deras tröghet och omöjlighet äro en dyster varning.

En ofantlig oginhet omgaf Gilliatt på alla håll. Han
hade brännsår och frosskakningar; elden svedde honom,
vattnet genomisade honom, törsten satte hans blod i
feberjäsning, vinden slet sönder hans kläder, hungern gnagde
hans inälfvor. Han var föremål för en öfvermäktig ligas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:45:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hafvetsarb/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free