Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Andra boken. Arbetet - 10. Hafvets varningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
tagelser, grubbel och enslighet hade Gilliatt blifvit en
väderleksprofet, hvad engelsmännen kalla en weatherwise.
Gilliatt sprang till ginorna i aktern, stack ifrån sig
ankartåget, fattade båtshaken och kunde på detta sätt,
i det han tog stöd mot klippan, skjuta fram båten några
famnar bortom Durande, så att den kom helt nära
inloppet. Ingen fara längre att skorstenen skulle fastna i
snaran; floden kunde nu stiga bäst den ville.
Men Gilliatt tycktes ändå icke ha någon brådska att
bege sig af. Han kastade ännu en gång blicken på det
fosforescerande hafvet och tog upp ankarna, men icke för
att gå till segels, utan för att på nytt och ännu säkrare
än förut förtöja båten, dock nu helt nära utloppet.
Han hade hittills endast begagnat de båda båtankarna
och icke behöft använda Durandes lilla ankare, hvilket han,
som man erinrar sig, återfunnit på ett af refven. Detta
ankare hade han lagt ned i båten fullt färdigt att användas
i nödfall, med hisståg och block, ankartåg och stoppare
utefter hela ankartåget för att hindra utlöpning. Gilliatt
hyfvade ut detta tredje ankare och fäste ankartåget vid
en smäckrare lina, som hade ena sladden i ankarringen, den
andra kring båtens spel, hvarigenom han åstadkom ett
slags hanfotsförankring, vida starkare än förankringen med
de två ankarna. En sjöman skulle i denna förankring känt
igen de fördubblade försiktighetsmåtten mot en befarad
storm.
Fosforesceringen, som Gilliatt uppmärksamt
betraktade, hotade honom måhända, men var honom på samma
gång till nytta. Därförutan skulle han varit en sömnens
fånge och en nattens gäck. Den hade väckt honom och
lyste honom nu.
Fosforskenet spred i skäret en otäck dager. Men detta
sken, hur oroande det än föreföll Gilliatt, hade dock haft
det goda med sig, att det afslöjat faran och gjort båtens
manövrering möjlig. Isterbuken med maskinen ombord
var nu fri, när helst Gilliatt ville gå till segels.
Men Gilliatt tycktes allt mindre och mindre tänka på
affärd. Sedan han förankrat båten, gick han till sitt magasin
efter den svåraste bland de kättingar han där hade
förva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
