Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Tredje boken. Striden - 6. Bataljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
En vägg uppsteg där, en stor molnvägg, som långsamt höjde
sig från horisonten mot zenit. Denna vägg, som reste sig
lodrät och rätlinig utan en spricka i sin sida, utan en skåra
i sin kam, såg ut som den varit byggd efter vinkelmått och
lodsnöre; det var moln, som liknade granit. Längst i
söder fullkomligt perpendikulär, böjde den sig något åt norr
som en vikt plåt och utgjorde ett lutande plan med sakta
sluttning. Denna töckenmur vidgades och växte, utan att
murkransen ett ögonblick upphörde att vara parallell med
horisontlinjen, som i det inbrytande mörkret blef allt
otydligare. Denna luftvägg höjde sig i en enda massa under
den djupaste tystnad. Ingen vågrörelse, intet veck, intet
utsprång, som förändrade dess utseende. Denna
orörlighet i rörelse erbjöd ett hemskt skådespel. Solen, som gömt
sig bakom en slöja af otäcka dunster, spred ett matt
skimmer öfver denna apokalyptiska scen. Molnet inkräktade
redan nära hälften af himmeln; man kunde tro sig se en
afgrundens förfärliga brant, det var som om ett den mörka
underjordens berg plötsligt reste sig mellan jord och
himmel.
Det var nattens uppstigande midt på ljusa dagen.
En ugnshetta låg utbredd i luften, en badstuånga
utgick från den mystiska molnhopningen. Himmeln, som
från blå blifvit hvit, blef från hvit grå; man kunde trott sig
se en stor, ofantlig skifferplatta. Hafvet inunder,
grumligt och blyfärgadt, var en annan skifferplatta. Ingen
fläkt, ingen våg, ej ett ljud. Vidt och bredt, så långt
blicken kunde nå, det öde hafvet; intet segel på något håll;
fåglarna hade gömt sig undan; man anade något svek i
den oändliga rymden.
Detta mörker blef småningom, nästan utan att man
märkte det, allt tätare.
Det berg af dunster, som rörde sig mot
Douvreklipporna, var ett af dessa moln, som man kunde kalla
stridsmoln; en lömsk och skelande blick tycktes betrakta en ur
djupet af denna mörka massa. Den var fruktansvärd,
där den kom anryckande.
Gilliatt betraktade noga molnet och mumlade mellan
tänderna: jag är törstig, du skall ge mig att dricka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
