Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Tredje boken. Striden - 6. Bataljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
väggen, var gråblek, mjölkfärgad, dyster, obeskriflig;
ett smalt ljust molnband, som kommit man visste ej rätt
hvarifrån, sträckte sig från norr till söder tvärs öfver den
höga molnväggen; den ena ändan af detta band släpade i
hafvet. På det ställe, där det vidrörde vågsvallet, syntes i
dunklet tjocka, rödaktiga dunster stiga upp. Under den
långa ljusa molnstrimman, helt nära jorden, sågos små
alldeles svarta moln flyga härs och tvärs om hvarandra,
som om de icke visste hvart de skulle ta vägen. Det
väldiga molnet i fonden växte ut åt alla sidor på en gång och
ökade alltmera förmörkelsen; i öster, bakom Gilliatt,
syntes numera endast en liten hvalfbåge af den blå himmeln,
och äfven den höll på att tillslutas. Utan att medföra
minsta intryck af någon vind började en massa sönderslitna
och söndersmulade gråaktiga molntappar liknande fjun af
någon jättefågel, som blifvit plockad bakom denna mur af
nattmörker, komma flygande i vild oordning.
Himlahvalfvet hade nu förvandlats till ett tak af svart,
ogenomträngligt mörker, som längst ned vid horisonten dök ned i
hafvet och där blandade sig med natten. Man kände
någonting komma allt närmare och närmare; det var
någonting ofantligt, vildt och förkrossande. Mörkret blef allt
tätare. Plötsligt hördes en förfärlig åskskräll.
Gilliatt själf kände stöten. Det ligger någonting
drömlikt i åskan; denna brutala verklighet i drömmarnas region
har någonting förfärande. Man tycker sig höra bullret af
en möbel, som med en förskräcklig duns faller i jättarnas
gemak.
Intet elektriskt flammande åtföljde skrällen; det var
en mörk åska. Det blef åter tyst, det blef ett uppehåll
som när en anfallande intar position. Därpå ljungade
efter hvarandra och sakta några ofantliga blixtar. ’Dessa
blixtar voro stumma; inga åskknallar. Vid hvarje blixt
upplystes allt. Molnbanken var nu en grotta; man såg
där hvalf och bågar; man urskilde där silhuetter; hufvuden
af vidunder skymtade fram, halsar syntes sträckas ut,
elefanter med torn på ryggen visade sig och försvunno; er
töckenpelare, rak, rund och svart, ur hvilken en hvit ånga
steg upp, liknade skorstenen på en kolossal ångare, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
