Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Tredje boken. Striden - 6. Bataljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Här och där föllo gratiösa små kaskader, glittrande som
silfver, från dessa öppningar ut i hafvet.
Förstärkningsgallret till den östra fördämningen var
nu nästan färdigt. Ännu några slag af tåg och kättingar,
och ögonblicket nalkades, då detta stängsel i sin tur kunde
upptaga striden med det rasande elementet.
Plötsligt började det ljusna, regnet upphörde,
molnen skingrades, vinden hade kastat om, ett ofantligt
fönster slogs upp i zenit och blixtarna slocknade; det såg
ut som om allt var slut. Det var början.
Vinden hade sprungit öfver från sydväst till nordost.
Stormen skulle förnya anfallet med en ny hjälptrupp,
och denna nya trupp var orkanen; norden skulle gå i täten,
ett vildt angrepp kunde väntas. Den sydliga vinden har
mera vatten, den nordliga mera åska.
Anfallet, som kom från öster, skulle nu riktas mot den
svaga punkten.
Denna gång afbröt Gilliatt sitt arbete och såg upp.
Han ställde sig på ett klipputsprång, som strax bakom
den nu nästan färdiga gallerdammen hängde ut öfver
passet. Om den första af vågbrytarens båda dammar rycktes
bort, skulle den slå in den andra ännu icke tillräckligt
starka och med spillrorna krossa Gilliatt. Gilliatt skulle
på den plats han valt söndermalas till smulor, innan han
hunne se båten och maskinen och hela sitt verk uppslukas
af detta svalg. Sådant var det öde, som hotade honom.
Gilliatt underkastade sig det, ja, önskade det till och med.
Vid detta alla hans förhoppningars skeppsbrott måste
. han dö först, dö före maskinen, ty han hade vant sig att
betrakta den nästan som en person. Han strök med
vänstra handen upp håret, som af regnet blifvit fastklibbadt
öfver hans ögon, fattade med ett kraftigt tag om skaftet
på sin goda hammare, kastade hufvudet bakåt och stod
- själf i en hotfull ställning och väntade.
Han behöfde icke vänta länge.
En åskskräll gaf signalen, fönstret i zenith tillslöts
åter, regnet började ösa ned, allt blef åter natt, och i denna
natt lyste ingen annan fackla än blixten. Den mörka
anfallskolonnen ryckte an.
21. — Victor Hugo. Hajfvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
