Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Tredje boken. Striden - 6. Bataljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
Sedan detta sålunda var gjort, tog han ur en
regnpuss litet vatten i handen, drack och sade till molnet:
dumhufvud!
Det är med en ironisk glädje den kämpande
intelligensen konstaterar den ofantliga dumheten hos de rasande
naturkrafterna, som slutar med att göra sin motståndare
tjänster, och Gilliatt erfor detta gamla behof att smäda sin
fiende, som går tillbaka ända till Homeros” hjältar.
Gilliatt steg ned i båten och begagnade sig af skenet
från blixtarna för att undersöka den; det var hög tid att
den stackars båten fick hjälp, den hade fått svåra stötar
under den föregående timmen och började lägga sig på
sidan. Gilliatt kunde vid en flyktig besiktning icke finna
någon skada. Båten hade nog fått sig en och annan kraftig
törn, tänkte Gilliatt, men sedan vattnet nu blifvit lugnt igen,
hade den börjat resa sig af sig själf och ankarna hade skött
sig väl; hvad maskinen beträffar, hade dess fyra kättingar
hållit den beundransvärdt väl på dess plats.
Just som Gilliatt slutade denna hastiga undersökning,
sväfvade någonting hvitt förbi honom och fördjupade sig i
mörkret. Det var en fiskmås.
Ingen syn kan vara angenämare under en storm;
när fåglarna komma tillbaka, är det ett tecken till att
ovädret är på återtåg.
Stormens yttersta raseri uttömmer dess krafter och
bringar den i oordning, hvarenda sjöman vet det; det sista
anfallet är häftigt men kort; åskans ursinne bebådar slutet.
Regnet afstannade plötsligt; det hördes nu endast ett
doft mullrande i molnen. Ovädret upphörde som en
fallande planka, det bröts så att säga midt af. Molnens
ofantliga maskineri föll sönder bit för bit. En springa af den
blå himmeln stack fram mellan molnen. Gilliatt blef utom
sig af förvåning; det var stora ljusa dagen.
Stormen hade varat nära tjugu timmar.
Vinden, som fört med sig ovädret, förde bort det igen.
En oredig mörk massa af öfver hvarandra störtande moln
trängdes vid horisonten. De brustna och flyende
töckenmassorna hopade sig i vild oordning, molnhärens hela linje
från den ena ändan till den andra befann sig i fullt återtåg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
