Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 2. Vidundret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
växer ihop med människan, människan smälter tillsammans
med hydran, ni äro ett. Denna mara ligger öfver dig.
Tigern kan endast sluka dig, polypen andas in dig. Han
drar dig till sig och i sig, och bunden, fastgrodd,
vanmäktig känner du dig långsamt tömmas i denna förfärliga säck,
som är ett vidunder.
Öfver det fruktansvärda ödet att bli uppäten
lefvande står det obeskrifliga att bli utdrucken lefvande.
Vetenskapen med sin till och med inför verkliga fakta
alltför långt drifna försiktighet förnekar först dessa
sällsamma djur, men besluter sig därpå för att studera dem;
den dissekerar dem, klassificerar, katalogiserar dem,
sätter en etikett på dem, skaffar sig exemplar af dem, sätter
dem under glas i ett museum, ger dem deras plats i
nomenklaturen, kallar dem ryggradslösa, blötdjur, stråldjur,
bestämmer deras frändskapsförhållanden: litet under
bläckfisksläktet calamarium, litet öfver bläckfisksläktet sepia;
därpå uppsöker vetenskapen åt dessa saltvattnets hydror
en motsvarighet bland det söta vattnets, vattenspindeln,
indelar dem i den stora, medelstora och lilla arten, medger
lättare tillvaron af den lilla än den storta arten — hvilket
för öfrigt på alla områden är en tendens hos vetenskapen,
som hellre är mikroskopisk än teleskopisk — studerar
deras byggnad och kallar dem cephalopoder, räknar deras
tentakler och kallar dem octopoder. Sedan detta är gjort,
bryr vetenskapen sig icke vidare om dem; men där
vetenskapen släpper dem, tar filosofien åter upp dem.
”Filosofien studerar i sin tur dessa varelser; hon går på
samma gång mindre långt och längre än vetenskapen.
Hon dissekerar dem icke, hon begrundar dem; där
dissekeringsknifven gräft, sänker hon in hypotesen. Hon söker
det yttersta ändamålet, denna tänkarens djupa pina.
Dessa varelser göra honom nästan orolig för skaparen; de
äro otäcka öfverraskningar, obehagliga fridstörare för
betraktaren, som med förfäran konstaterar, att de verkligen
finnas till. De äro det ondas afsiktliga former, MHur
förklara dessa skapelsens hädelser mot sig själf? Hvem
anklaga därför? —
Det möjliga är en fruktansvärd gjutform; mysteriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
