Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 4. Ingenting blir fördolt och ingenting går förloradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
4.
Ingenting blir fördoldt och ingenti’ngw går förlora_.di_:.
Det var hög tid att han dödade pieuvren; han var
nästan kväfd, hans högra arm och hans öfverkropp voro
blå, mer än tvåhundra bulor började svälla upp, ur några
af dem sprang blodet fram. Läkemedlet mot dessa
blessyrer är det salta hafsvattnet; Gilliatt dök ned däri och
gned sig på samma gång med flata handen. Svullnaderna
försvunno snart genom dessa gnidningar.
Genom att ta några steg tillbaka och gå längre ut i
vattnet hade han utan att märka det närmat sig den redan
förut af honom observerade hålan i närheten af skrefvan,
där han blifvit harpunerad af pieuvren. o
Denna håla sträckte sig i sned riktning in under
grottans långväggar och var torr; den mängd af småsten,
som där hopat. sig, hade höjt bottnen öfver det vanliga
vattenståndet. Hvalfvet i denna fördjupning var ganska
bredt men lågt, dock icke lägre än att en människa kunde
gå in där i nedböjd ställning. Det gröna skimret i
underhafsgrottan trängde in i hålan och spred där en matt dager.
Händelsen ville att Gilliatt, medan han höll på och
gned sin svullnade hud, maskmmasmgt lyfte upp ögonen.
Hans blick trangde in i denna håla. Han spratt till.
Han tyckte sig längst in i detta hål se ett skrattande ansikte.
. Gilliatt kände icke till ordet hallucination, men saken
kände han. De mystiska möten med det osannolika, som
vi för att på något sätt komma ifrån saken kalla
hallucinatloner, finnas i naturen. Illusioner eller verkhgheter men
visioner passera stundom förbi; den som då är där, han ser
dem. Gilliatt var, som vi redan sagt, en drömmare, han
hade liksom profeterna denna sällsynta egenskap att
emellanåt vara hallucinerad. Det är icke strafflöst man
ofverlämnar sig åt enshghetens drömmar.
Han trodde sig se en af dessa hägringar, som så ofta
under hans nattliga färder väckt hans häpnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
