Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Första boken. Natt och månsken - 1. Hamnklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
_ Vare därmed icke sagt, att ej hans sinnesförfattning
höll på att förändras; sorgen är ett moln och växlar form.
De starka själarna bli stundom, som vi nyss sagt, af
vissa olyckans hårda slag nästan tillintetgjorda, men icke
helt och hållet. Manliga karaktärer, sådana som Lethierrys,
reagera efter någon tid. Förtviflan har återgående grader.
Från den fullkomliga tröstlösheten stiger man upp till
modlösheten, från modlösheten till sorgen, från sorgen till
melankolien. Melankolien är en gryning; lidandet blandar
sig där med en viss sorgbunden glädje.
Melankolien är njutningen af att vara sorgsen.
Dessa sorgens förmildringar voro icke gjorda för
Lethierry; hvarken hans skaplynne eller beskaffenheten af
den olycka, som drabbat honom, lät förena sig med dessa
fina åtskillnader. Men i det ögonblick vi återfinna honom,
hade sedan ungefär en vecka det dystra grubbel, som
åtföljde hans första förtviflan, börjat skingras; utan att vara
mindre sorgsen var Lethierry nu mindre liflös och
likgiltig; han var alltjämt sorgbunden, men han var icke längre
dyster ända till förtviflan; en viss förmåga att uppfatta
saker och händelser började återkomma och han begynte
känna något af det fenomen, som man skulle kunna kalla
återinträdet i verkligheten.
Såtill exempel, när han nu om dagarna satt i sin sal
på nedra botten, lyssnade han visserligen icke till orden
omkring sig, men han hörde dem. Grace kom en morgon
helt triumferande, och berättade för Déruchette att mess
Lethierry slitit af korsbandet på en tidning.
Detta halfva uppvaknande till verkligheten är i sig
själft ett godt tecken; det är tillfrisknandet. De stora
olyckorna äro ett bedöfvande slag, från hvilket man endast
småningom hämtar sig. Men denna förbättring kännes
först som en försämring. Det föregående
grubbleritillståndet förslöade smärtan; man såg dunkelt, man kände
föga; nu däremot är blicken klar, ingenting undgår en, man
blöder af allt. Såret svider. Smärtan ökas af alla detaljer
man har för ögonen; man återser allt i minnet. Att
återfinna allt är att känna saknad efter allt. I denna återgång
till verkligheten ligger en bitter eftersmak af alla möjliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
