Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Första boken. Natt och månsken - 1. Hamnklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
han sälja Les Bravées? Skulle han inte bli nödsakad att
lämna ön? Att vara ingenting där man varit allt, hvilken
olidlig förödmjukelse!
Och att tänka att allt var slut! Att erinra sig dessa
regelbundna turer, som förbundo Frankrike med öarna,
dessa tisdagar då man gick, dessa fredagar då man kom
tillbaka, folkmassan på kajen, den rika lasten, denna
idoghet, denna välmåga, denna direkta och stolta
navigation, denna maskin hvari människan inlägger sin vilja,
denna allsmäktiga ångpanna, denna rök, denna verklighet!
Ångbåten är den fullständigade kompassen; kompassen
utvisar den raka vägen, ångan följer den. Den ena
föreslår, den andra verkställer. Hvar fanns hon, hans
Durande, denna ståtliga och präktiga Durande, denna hafvets
härskarinna, denna drottning, som gjorde honom till
konung? Att i sitt hemland ha varit idéens, framgångens,
revolutionens man! Att nödgas afstå därifrån! Att
abdikera! Att icke längre vara någonting, att väcka
åtlöje! Att vara en gammal tomsäck, i hvilken dock en
gång funnits något! Att vara det förflutna, när man varit
framtiden! Att bli föremål för idioternas högdragna
medlidande! Att se den inbitna konservatismen, envisheten,
slentrianen, egoismen, okunnigheten triumfera! Att se
de gamla föråldrade kuttrarna börja kastas omkring igen
af vågorna, att se det gamla lefva upp på nytt! Att ha
förspillt hela sitt lif, att ha varit ljuset och bli undanträngd
i skuggan! Åh, hvad han var ståtlig på vågen, denna höga
skorsten, denna pelare med ett kapitäl af rök, denna
kolonn större än Vendomekolonnen, ty på den står endast
en människa, på den andra framåtskridandet. Oceanen
låg vid hans fot. Det var vissheten ute på villande haf.
Och detta hade man sett på denna lilla ö, i denna lilla hamn,
i detta lilla S:t Sampson? Ja, man hade sett det, men
man skulle icke få se det mera!
Hela denna oändliga sorg och saknad pinade på det
grymmaste Lethierry. Tanken har sina snyftningar.
Aldrig kanhända hade han bittrare känt sin förlust. En
viss domning åtföljer dessa häftiga anfall, och under
tyngden af sina sorger och bekymmer sjönk han i dvala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
