Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Första boken. Natt och månsken - 2. Ännu en gång hamnklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
af deras blottade förtimring stucko upp, liknande döda
skalbaggar, som ligga på rygg med benen i luften.
Gilliatt hade, genast han passerat inloppet, kastat en
mönstrande blick på hamnen och kajen. Han kunde
ingenstädes, upptäcka något ljus, hvarken i Les Bravées
eller på något annat ställe. Några vandrare syntes icke
till med undantag möjligen af en person, som nyss gick in .
i prästgården eller. ut därifrån. Och ändå kunde man icke
vara riktigt säker på att det verkligen var en människa,
då natten stomperar allt hvad den tecknar och månen
aldrig gör något annat än hvad som är obestämdt och
sväfvande. Till mörkret kom dessutom afståndet.
Prästgården låg vid denna tid på andra sidan hamnen på en plats,
där ett skeppsvarf nu är anlagdt.
Gilliatt hade i största tysthet lagt till vid Les
Bravées och förtöjt båten i Durandes moring, alldeles under
mess Lethierrys fönster.
Därpå hade han hoppat i land.
Lämnande bakom sig sin båt vid kajen gick Gilliatt
kring huset, följde en gränd och därpå ännu en, utan att
ens kasta en blick på gångstigen, som tog af till Bå de la
Rue, och stannade om några minuter vid det hörn af
trädgårdsmuren, där det i ett snår af järnek, murgrön och
nässlor fanns en vild myskmalva med rosenröda blommor i
juni. Det var därifrån som han, gömd bakom buskarna
och sittande på en sten, så många gånger under sommaren
hela timmar i ända kastat blicken öfver muren, så låg att
han kände sig frestad att klättra öfver den, och betraktat
Les Bravées’ trädgård och två fönster, som skymtade fram
mellan träden. Han återfann sin sten, sitt snår, den ännu
alltid lika låga muren, det ännu alltid lika mörka hörnet, och
liksom ett vildt djur, som återvänder till sin håla, smög
han sig mera än han gick fram till stenen, hukade sig ned
och satt sedan fullkomligt orörlig. Han kastade blicken
framför sig. Han återsåg trädgården, gångarna, boskéerna,
blomstersängarna, huset och de båda fönstren. Månen
visade honom denna drömsyn. Det är förskräckligt att
man skall vara tvungen att andas; han gjorde allt hvad
han kunde för att afhålla sig därifrån.
25. — Victor Hugo. Hajfvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
