Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Första boken. Natt och månsken - 2. Ännu en gång hamnklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
och helig satt i denna skymning, föreföll som om hon
framgått ur en förening mellan dessa ljusstrålar och dessa
vällukter; denna omätliga, öfverallt utbredda skönhet
tycktes på ett mystiskt sätt förenas och antaga fast form
hos henne, hon var denna skönhet i full blom, var dess
innersta väsen.
Gilliatt var utom sig. Hvad han erfor, kunna inga
ord beskrifva; känslan är alltid ny och ordet är alltid
uttjänt, däraf omöjligheten att uttrycka känslan. Att
tryckas till jorden af sällhet, något sådant förekommer verkligen.
Att se Déruchette, att se henne själf, att se hennes
klänning, se hennes hatt, se hennes band, som hon virar kring
fingret, är väl någonting sådant möjligt? Att höra henne
andas; hon andas då verkligen? Stjärnorna måste då
också andas. Gilliatt kände en rysning. Han var den
eländigaste och den mest berusade bland människor. Han
visste icke hvad han skulle göra; denna oerhörda
lycksalighet att få se henne tillintetgjorde honom. Huru! Var
det verkligen hon som var där, och var det han som var här!
Hans bländade ögon stirrade på denna varelse som på en
gnistrande diamant. Han betraktade denna nacke och
detta hår. Han sade sig icke ens, att allt detta nu
tillhörde honom, att han inom kort, kanske redan i morgon,
skulle ha rätt att taga af denna hatt, att lösa upp detta
band. Att sträcka sina tankar så långt, en sådan
förmätenhet skulle han icke för ett enda ögonblick kunnat
tilllåta sig. Att vidröra med tanken är nästan detsamma
som att vidröra med handen. Kärleken var för Gilliatt
hvad honungen är för björnen, en lycksalig, kostlig dröm.
Hans tankar voro förvirrade. Han visste icke hvad som
gick åt honom. Näktergalen sjöng. Han kände sig nära
att dö.
Att stiga upp, klättra öfver muren, gå fram och säga
»det är jag’», tilltala Déruchette, denna tanke föll honom
icke in. Om den gjort det, skulle han genast flytt sin väg.
Om riågonting liknande en tanke i detta ögonblick
uppsteg hos honom, så var det denna, att Déruchette var där,
att han icke behöfde något mera och att evigheten började.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
