Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Tredje boken. Cashmere afseglar - 2. Förtviflan som talar och förtviflan som är stum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
kan inte vilja öfverge mig. Du, som är så klok, hittar
nog på någon utväg. Det är inte möjligt, att du kan ha
bedt mig komma hit denna morgon endast för att säga
mig farväl. Hvad har jag då gjort dig? Du har
ingenting att lägga mig till last. Det är således med det där
fartyget du ämnar resa din väg? Jag vill det inte, du får
inte lämna mig. Man öppnar inte himmeln för att strax
igen stänga till den. Du måste stanna kvar. Förresten
är tiden ännu inte inne. O, jag älskar dig, älskar dig så
gränslöst!»
Och tryckande sig intill honom knäppte hon sina
händer om hans hals, liksom för att af sina armar göra en
boja åt Ebenezer och af sina händer en bön till Gud.
Han upplöste sakta denna boja, som i det längsta
gjorde motstånd.
Déruchette sjönk ned på ett med murgrön öfverklädt
utsprång i klippan; vid denna rörelse gled ärmen på hennes
klänning tillbaka ända till armbågen och blottade hennes
utomordentligt vackra, hvita arm; i hennes ögon syntes
en fuktig, matt glans. Båten närmade sig.
Ebenezer tog hennes hufvud mellan sina båda händer;
denna unga flicka såg ut som en änka och denna unga
man som en farfar. Han vidrörde hennes hår med ett slags
religiös vördnad, betraktade henne under några
ögonblick, tryckte därpå på hennes panna en af dessa kyssar,
efter hvilka man nästan tycker att en stjärna borde tindra
fram, och sade med en röst, hvari den yttersta själsångest
darrade, detta ord, som kan beteckna en afgrund: »Farväl!»
Déruchette brast ut i snyftningar.
I detta ögonblick hörde de en långsam och allvarlig
röst yttra:
»Hvarför gifta ni er inte?»
Ebenezer vände på hufvudet, Déruchette lyfte upp
ögonen.
Gilliatt stod framför dem.
Han hade nyss kommit ut från en af gångstigarna på
sidan.
Gilliatt var icke längre samma människa som aftonen
förut. Han hade kammat sitt hår, rakat sig, tagit på sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
