(Snugg, Botten, Flöjt, Snut, Qvitten och Magerman uppträda).
Qvit.
Ä' alla våra kompaner här nu?
Bot.
Det vore bäst, om ni ropade opp dem allesamman, man för man, efter listan.
Qvit.
Här är listan på hvar mans namn, som i hela Athen anses kapabel att agera i
vårt mellanspel inför hertigen och hertiginnan på deras bröllopsdag, om qvällen.
Bot.
Kära Petter Qvitten, säg oss först hvad stycket handlar om; läs sedan upp namnen på
aktörerna och kom så till saken.
Qvit.
För tusan, vårt skådespel är en högst ömkelig komedi och högst erbarmelig
ändalykt på Pyramus och Thisbe.
Bot.
Ett dugtigt stycke arbete, det försäkrar jag er, och lustigt se'n. – Kära Petter Qvitten,
ropa nu opp aktörerna efter listan. – Skingra er, mästare!
Qvit.
Svara allt efter som jag ropar opp. Niklas Botten, väfvaren!.
Bot.
Här! säg hvad roll jag har, och gå sedan vidare.!
Qvit.
Ni, Niklas Botten, är uppskrifven för Pyramus.
Bot.
Hvad är Pyramus för en karl? En älskare eller en tyrann?
Qvit.
En älskare, som på honett vis mördar sig sjelf af kärlek.
Bot.
Det der kommer att kosta åtskilliga tårar, det, om det ageras bra; om jag kommer att göra't,
så få åskådarne hålla tummen på ögat på sina ögon; jag skall
uppväcka storm; jag skall lamentera, så att det skall heta snyt ut. Nu till de öfriga; – men
egentligen är det mest i mitt humör att spela tyrann; jag skulle kunna spela en Herkeles rasande bra,
eller någon annan roll, i hvilken man rifs och bits utaf sjelfva knäfveln.
Stenklippors ras
Med dunderbas
Slår bums i kras
En fängselport;
Och Phibbus' glans
I strålars krans
Kör stolt i dans
Med smått och stort.
Qvit.
Frans Flöjt, blåsbälgsflickaren!
Fl.
Här, Petter Qvitten.
Qvit.
Ni får ta Thisbe på er.!
Fl.
Hvad är Thisbe för en karl? är det en vandrande riddare?
Qvit.
Det är den fröken, som Pyramus skall älska.
Fl.
Nej, för tusan; låt mig inte spela fruntimmer: jag börjar på att få skägg.
Qvit.
Det betyder ingenting; ni skall spela med mask och ni kan tala så fint som ni vill.
Bot.
Om jag får skyla mitt ansigte, så låt mig få spela Thisbe också; jag skall tala med en
så kolossalt fin röst: "Thisne, Thisne! – Ack Pyramus, min söta vän: din Thisbe söt och
fröken söt!"
Qvit.
Nej, nej; ni skall spela Pyramus, och ni, Flöjt, Thisbe.
Bot.
Godt, vidare!
Qvit.
Robert Magerman, skräddaren!
Mag.
Här, Petter Qvitten.
Qvit.
Robert Magerman, du skall spela Thisbes mor. – Thomas Snut, kittelflickaren!
Snut.
Här, Petter Qvitten.
Qvit.
Ni, Pyramus' far; jag sjelf Thisbes far; Snugg, snickaren! ni lejonets roll. – Och så skulle jag vilja tro,
att komedien är komplett.
Snugg.
Har ni lejonets roll utskrifven? Jag ber er, om den det är, så ge mig den; jag har så svårt
att lära mig utantill.
Qvit.
Ni kan extemporera; ni har intet annat att göra än ryta.
Bot.
Låt mig få spela lejonet också; jag skall ryta, så att det skall göra en menniska godt
ända in i själen att höra på; jag skall ryta, så att hertigen skall säga "da capo!
ryt om igen!"
Qvit.
Men om ni ryter allt för ohyggligt, så kunde ni skrämma hertiginnan och damerna till att
skrika, och det behöfs icke mer för att få oss alla i galgen.
Alla.
Ja, då blef vi hängda hvar eviga käft.
Bot.
Ja, det medger jag, god' vänner; om ni skulle skrämma damerna från vettet, så skulle de visst
icke ha bättre vett än att hänga oss; men jag skall aggravera min röst, så att jag skall
ryta så finurligt som en turturdufva; jag skall ryta som en riktig näktergal.
Qvit.
Ni kan icke spela någon annan roll än Pyramus, ty Pyramus är fager under ögonen, en så
hygglig karl som man nånsin vill se på en sommardag, en älskvärd, fin kavaljer; derföre
måste ni abslut spela Pyramus.
Bot.
Godt, jag åtager mig det. Hvad för sorts skägg tror ni skulle kläda mig bäst i den
rollen?
Qvit.
Det kan just göra detsamma.
Bot.
Jag skall spela antingen med det halmfärgade skägget, eller det orangegula skägget, eller det
karmosinröda skägget, eller med ett skägg så gult som franska kronan.
Qvit.
De der franska kronorna bruka göra folk flintskalliga, och i sådant fall finge ni spela utaf glatta
hin. – Mästare, här ä' edra roller; och jag får anhålla, uppmana och anropa er om att
lära dem utantill till i morgon qväll och möta mig i slottsparken, en mil utom staden, i
månskenet; – der kan vi spela öfver. Ty om vi stämma möte i staden, få vi knäfveln
och icke vara i fred, och saken kommer ut. Emellertid vill jag göra en förteckning på de mobilier,
som kunna behöfvas i pjesen. Jag ber er, passa riktigt på.
Bot.
Det skall vi göra; och der kan vi spela öfver riktigt obsceniskt och morskt. Spara icke på
besväret! Läs bra öfver! – Farväl!
Qvit.
Vi mötas vid hertigens ek.
Bot.
Rätt så! – Nu må det bära eller brista.
(Alla gå).
