Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. II, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pol.
Förryckt af kärlek visst?
Det vet jag ej,
Men fruktar det.
Hvad hade han att säga?
Han grep mig om min handled mycket hårdt
Och gick tillbaks, så långt som armen räckte,
Och höll så här sin andra hand för pannan
Och forskade så skarpt uti mitt anlet,
Som ville han det måla, – stod der länge.
Sist skakade han sakta på min arm
Och vägde med sitt hufvud trenne gånger
Fram och tillbaks så här och drog en suck
Så tung och så erbarmlig och så djup,
Som ville hela hans lekamen sprängas
Och gifvas upp. Så gjordt, han släppte mig
Och, med sitt hufvud öfver skuldran vändt,
Han utan ögon tycktes hitta vägen,
Ty dörren fann han utan deras hjelp;
När han gick ut, de lyste än på mig.
Kom, följ mig åt, jag går att kungen söka.
Det der är riktigt kärleks-svärmeri,
Hvars vilda egenskap förgör sig sjelf
Och leder till förtviflade beslut,
Så visst som någon annan lidelse
Som plågar vår natur. – Det gör mig ondt;
Du har väl gifvit honom hårda ord?
Ack nej, min far! Men efter er befallning
Har jag mig undanbedt hans bref och sällskap.
Ja, derför har han säkert blifvit galen.
Det gör mig ondt, att jag ej honom bättre
Har räknat ut; jag tog det för kurtis
Och att hans mening var att kränka dig.
Besitta denna min misstrogenhet!
Vi, gammalt folk, det felet ofta hafva
Att gå för långt i våra grubblerier,
Liksom det ofta plägar ungdom hända
Att sakna eftertanke. Nu till kungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
