Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svart som hans själ, den natten liknade,
Då han låg gömd i den fördömda hästen,
Har nu sin svarta skräckgestalt bemålat
Med gräslig heraldik. Nu är han röd
Från topp till tå och fasansvärdt beprydd
Med fäders, mödrars, döttrars, söners blod,
Som torkat in vid heta gators glöd,
Som lånade ett hemskt, tyranniskt sken
Åt kungens mord. Af eld och ilska glödgad
Och så bestruken tjockt med lefrad blod,
Med ögon som karbunklar gnistrande,
Den djefvuln Pyrrhus går att söka upp
Den gamle ättefadren Priamus."
"Han finner honom straxt
Vanmäktigt huggande mot Grekerna.
Hans gamla svärd, upproriskt mot hans arm,
Ej lyder mer, men ligger der det faller.
Mot Priamus den öfverlägsne Pyrrhus
I raseri framrusar, hugger vildt
Och blott för suset af hans grymma svärd
Den gamle faller. Liflöst Ilium
Tycks känna detta hugg och sänker ned
Sin eldtopp till sin fot med gräsligt brak,
Som fängslar Pyrrhi öra. – Se, hans svärd,
Som redan sänker sig mot gamle Priams
Mjölkhvita hufvud, häftar fast i luften.
Så Pyrrhus stod der som en målad skräckbild
Förutan vilja och förutan kraft
Och gjorde ingenting. –
Men som vi ofta se, då stormen nalkas,
I himlen tystnad, molnens bäddar stilla,
Vind-draget mållöst och den vida jorden
Sona döden stum – flux bryter thordönsbrak
I rymden ut; – så väcker hämden Pyrrhus
Utur sin dvala upp till nya dåd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
