Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och aldrig föll cyklopens hammare
Mer känslolös på Martis vapenskrud,
Hvars stål var härdadt för en evighet,
Än Pyrrhi klinga rykande af blod
På Priams hufvud föll. –
Fortuna, fy, du sköka! O, J gudar
Församlen er och krossen hennes välde
Och bryten hvarje löt från hennes hjul
Och rullen nafvet från Olympens branter,
Ja, ända ned till helvetet!" –
"Men hvem,
O ve! har sett, har slamsig drottningen" –
"Barfotad springer, flamman trotsande
Med tårars flod; ett huckle på det hufvud,
Der fordom kronan satt; i klädnings ställe
Kring hennes magra, barnsängstärda höfter
Ett lakan svept, i vilda ångestyran
I hast tillgripet. Den som detta skådat,
Med giftig tunga visst Fortuna hädat
Och gjort sig skyldig till ett högmålsbrott.
Om sjelfva gudarne då skådat henne,
När hon den grymme Pyrrhus såg på lek
Med svärd finhacka hennes makes lemmar,
Så hade hennes gälla ångestskri
– Såvida gudar sig om oss bekymra –
Väckt tårekällor uti himlens ögon,
De brinnande, och gudars hjertan smält".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
