Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. III, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om sjelf man kunde gifva sig qvittens
Med en tum stål? – Hvem gick och släpade
I svett och möda under lefnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, hvarifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att heldre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla,
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankans kranka blekhet öfver,
Och företag af merg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling. – Stilla, stilla!
Den sköna Ophelia! – Nymf, i dina böner
Slut alla mina synder in!
Min prins,
Hur har ers höghet mått en tid bortåt?
Jag tackar er ödmjukeligen, väl.
Min prins, af er jag skänker fått till hugkomst,
Dem jag har längtat att er återlemna.
Jag ber er, tag dem åter.
Skänker? Jag?
Jag gaf er aldrig någonting.
Min prins, det vet ni sjelf, att ni har gjort
Och det med ord, som andades så ljufligt,
Att gåfvan mera dyrbar blef; men nu,
Då all dess doft är borta, tag den åter;
Ett ädelt sinne ser i rika skänker
Blott fattigdom, när gifvaren han kränker.
Se der, min prins.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
